Abisko Nationalpark och Abiskojåkkas kanjon.

På den här resan kommer vi att tillbringa flera dagar runt Abisko turiststation och Abiskojåkka med sin kanjon.

Abisko nationalpark inrättades 1909 och var tillsammans med åtta andra nationalparker i Sverige de första som inrättades i Europa. Fjälldalen som nationalparkenligger i har formats av inlandsisen. Här flyter Abiskojåkka fram, för att mot slutet kasta sig ut i en kanjon mellan branta klippor av hårdskiffer och dolomitkalk. Där jokken mynnar ut i Torneträsk har det bildats ett fågelrikt delta. En dag åker vi för att titta lite närmare på kanjonen. Vi går först en tillgänglighetsanpassad led längs jokken fram till en rastplats. Där finns också den vackra Nationalparksstjärnan.

Sedan fortsätter leden som en stig bort mot en bro där man sedan kan ta stigen på andra sidan tillbaka.

Här kan vi inte låta bli att ta ett nostalgifoto på oss, eftersom vi var här på vår första husbilsresa för tio år sedan och tog en selfie på den stenen. (Tänk om tio år kommer vi väl varken upp eller ner på den stenen...)

När vi gått runt och närmar oss turiststationen passerar vi Gränsförsvarsmuseet, som två damer håller öppet under helgen. Museet har som syfte att lyfta fram och tydliggöra beredskapstiden och det kalla kriget i de svenska fjällen. Det var enkelt och intressant.

Ett rum innehöll också information om malmbanan och här träffade vi åter på legenden om Svarta Björn, som vi skrev om när vi besökt Rallarkyrkogården. På fotot står hon i dörren.

På några av skärmarna informeras om de enorma malmtågen. Ett tåg transporterar 5 000 ton malm i 52 vagnar. Totalt fraktar malmbanan omkring 20 miljoner ton på ett år, vilket innebär att ca 4 000 fullastade tåg går från gruvorna till hamnarna under ett år.

När vi tittat runt på utställningen blev vi bjudna på riktigt
kokkaffe, kokat över öppen eld.

Nästa dag går vi en liten vandring på 6-7 km som delvis följer Kungsleden och Abiskojåkka, innan den svänger av vid första meditationsplatsen på Dag Hammarsköldsleden.

Då går vi mot en liten sjö, Vuolip Njáhkajávri, som är som gjord för fikapaus. Flera gånger längs stigen får vi fina vyer över den allerstädes närvarande Lapporten.

Stigen går tillbaka över fina fjällhedar och vissa av dem sägs ha ständig tjäle – permafrost.

I en gångtunnel under vägen finns ett så fint konstverk, tycker åtminstone jag som gillar Street Art. Det heter Vildrenens vattenfall och är målat av Annica Waara, 2016. Samtidigt spelas en samejojk med samma namn, så läckert.

Efter den promenaden gjorde vi en ny bekantskap till lunch. Vi testade en av norrlänningarnas favoriter; Parisare (inte att förväxla med parisersmörgås med stekt ägg). Vi köpte några skivor gigantisk "falukorv" som sedan äts med hamburgerbröd med senap och ketchup, hackad gurka och lite sallad, inte alls så dumt! Enligt kännare ska man dricka läsken Trocadero till denna läckerhet men det fick duga med bubbelvatten.

I torsdags kom tolv av våra kamrater från Falköpings Fotoklubb upp och på eftermiddagen som bjöd på ett härligt väder blev det ännu en promenad med fototema längs jokken och naturligtvis en fikapaus på klipphällarna med massor med prat (och oj vad bilder vi tog). 

Eftersom vår kortläsare har givit upp får vi nöja oss med att hädanefter endast använda mobilbilder till bloggen, men det får bli ok det också!