Port de Soller, Mallorca

 

I vintras när pandemin grasserade som värst konstaterade vi att vi hade en summa pengar på ett presentkort hos Ving, vars utgångsdatum nalkades. Då bokade vi den här resan till Mallorca, ett resmål som jag (B-M) aldrig besökt och Lars resa hit 1969 lär väl nästan vara preskriberad vid det här laget. Vid bokningen visste vi föga om hur pandemin skulle utvecklas och om det skulle gå att resa nu, men igår morse checkade vi in i duggregn på Landvetter och landade i + 30 grader, i Palma tre timmar senare. Vi hade valt Port de Soller som destination, då det verkar vara en mysig ort utan gigantiska turistkomplex och dessutom finns det många vandringsleder som lät intressanta i omgivningarna. Vi har bl a läst i boken "Vandra på Mallorca" av Anita och Birger Lövland och inspirerats av bloggen "På upptäcktfärd" där Kerstin och Eyal skriver så fint om sina vandringar på Mallorca.

När vi kommit till hotellet med vår taxitransfer kunde vi inte fort nog byta ut jeans och långärmat mot shorts och t-shirt. Sedan tog vi sikte på hamnen och strandpromenaden där vi tog en "Komma-fram-öl" och en sallad till lunch. 

På kvällen blev det definitivt inget nattsudd då det kändes att väckarklockan ringt 04:15.

Idag startade vi med en rundvandring med start och mål vid vårt hotell i Port de Soller. Vi gick västerut längs strandpromenaden och när den tog slut fortsatte vi den smala bilvägen som slingrade sig upp till Far es Cap Gros. 

Den vackra vita fyren stod klar 1859 och där uppifrån hade vi en fin vy över hamnen i Port de Soller och den fina fyren vid Sa Creu på andra sidan viken. Strax nedanför ligger också den ursprungliga, numera fallfärdiga fyren.

När vi passerat fyren går vi in på GR 221, som är en 150 km lång, väl skyltad vandringsled, som löper tvärs igenom hela bergsområdet Sena de Tramuntana, längs nordvästra delen av Mallorca. 

GR 221 kallas Ruta de la Pedra en Sec, eller "Torrmursleden". Detta beror på att leden ofta följer kulturlandskap med stenmurar och stenterasser som är uppbyggda på ett speciellt sätt utan bruk eller andra bindemedel. Detta byggnadssätt gjorde att området hamnade på UNESCO:s lista över världsarv 2018. 

Lederna är mycket bra skyltade så det är bara att vandra på.

Dock får vi hålla koll på var vi sätter fötterna för stenigt är det!

Det var en fin vandringsled i en härlig omgivning, med betande getter och hagar med hästar och åsnor utefter stigen. 

Vi passerar mängder med terasser med gamla olivträd, som vi tycker är så vackra. 

På en del ställen efter vägen sprids den kakteristiska doften från Johannesbrödsträden.

Senare får vi riktiga panoramavyer över Port de Soller, som vi snart är nere vid och får ta bilvägen in i staden.

Efter en dryg mils kuperad vandring smakade en kall öl perfekt innan vi gick den sista biten hem till vårt boende. Vilken härlig dag vi haft!

Lesjöfors museum - ett museum om en tid som var.

 Ofta när vi är ute och åker passerar vi samhällen som en gång varit blomstrande orter med företag, affärer och framtidstro, men som idag nästan känns öde och ganska tragiska att se. En sådan ort är Lesjöfors, som vi alltid passerar på vår väg upp till Dalarna. Orten har vuxit upp kring järnbruket, Lesjöfors bruk, med rötter i 1600-talet.
Lesjöfors bruk kom under mitten av 1800-talet att utvecklas till ett av landets främsta järnverk och Lesjöfors AB bildades 1867.Under Gerard de Geers ledning (från 1926) moderniserades bruket och med den expanderade orten – Lesjöfors växte raskt i storlek. Under 1950-talet fanns 24 affärer i samhället. I Centrumhuset återfanns service som post, apotek, bank, bibliotek och läkarmottagning. Här fanns även hotell och matservering.
En samlande kraft i brukssamhället blev lagets framgångsrika bandylag Lesjöfors IF som blev känt som "Bandybaronerna".  Lesjöfors AB sponsrade laget och gav spelare arbete vid bruket. Företagets logotyp återfanns tillsammans med LIF-märket på matchstället. 1970 bodde 2400 personer i Lesjöfors. Sedan dess har befolkningen minskat med mer än 60 procent. 1985 gick bruket slutligen i konkurs och idag finns endast en tillverkning av fjädrar till fordon kvar på orten. 

Däremot finns ett museum, Lesjöfors museum, som är ett tidsdokument över den tid som var. Vi har hört talas om museet, bl a från bloggen https://levasomeva.se . När vi åkte till Tällberg i vintras var museet inte öppet men nu under september och oktober är det öppet onsdag, torsdag och lördag kl.12-16, så vi kunde göra ett besök här.

I en broschyr vi fick beskrivs muséet så här: Lesjöfors är inte ett museum om Lesjöfors bruk, men det är det också. Det är ett museum om ett samhällsbygge. Ett sådant består av människors liv och verksamhet, av deras tro och drömmar, deras svett och bekymmer, deras fritidssysslor och arbetsverktyg. Allt finns där presenterat och dokumenterat med charm och kompetens. Det är som om man råkat komma just när jobbarna tagit rast, disponenten gått på sammanträde, bandylaget precis tagit av sig sina svettiga tröjor, sångerna från kapell och loge just klingat ut och kommunalnämnden tagit fikapaus. Sammanträdeshandlingarna ligger kvar på bordet för var och en att bläddra i; en markör i en svenska offentlighetsprincipen. 

Med en informativ pärm i handen gick vi omkring en bra stund på det mysiga museet. I många av rummen fanns också radio- och TV-inslag från den tiden, bl a från Hylands hörna och mina barndomsfavoriter Humle och Dumle (i kapten Bäckstöms skafferi...)

I köket kände vi igen många ting från vår barndom...

...och visst kändes det som om arbetarna på bruket just lämnat kafferummet. 

Många olika miljöer från olika företeelser var uppbyggda.

Det blev ett fint avbrott på vår resa norrut och vi kan verkligen rekommendera ett besök på muséet om man har det minsta intresse för nutidshistoria. 

 

 

Vandringsdagar i Grövelsjön

I lördags styrde vi husbilen norrut. Vi längtade efter att få uppleva fjäll i höstfärger och när vädret såg hyfsat ut ringde vi och bokade plats på Sjöstugans Camping i Grövelsjön. Att de nära fjällen blev ett populärt resmål i pandemitider syns fortfarande då det gick att få campingplats tre nätter om vi bytte plats varje dag och senare i veckan var det helt fullt. Efter en gråmulen resdag stannade vi för natten vid Bornasjön, någon mil söder om Särna. Det var en stor grusplan utan service som vi hittade i en ställplatsapp. 

Där träffade vi ett par i vår ålder från Österrike som bl a rest genom Sibirien och Mongoliet, samt korsat Canada i sin camper. Totalt blev vi fyra husbilar som tillbringade natten där.

 

På söndagen fortsatte vi upp mot Grövelsjön, men dagens väder med regn och vindar som når stormstyrka i byarna gjorde att vi tillbringade eftermiddagen i husbilen med en häftig utsikt innan vi bokade en skön bastutid på kvällen.

Nästa morgon hade alla mörka moln dragit bort så vi packade våra ryggsäckar med fika och travade iväg mot Silverfallet. 

Restriktionerna har gjort att alla båtfärder över sjön för att få en fin promenad tillbaka är inställda, då sjöns nordände ligger i Norge. Vi följde leden och gick över bron vid Grövlan...

...innan vi fortsatte över fjället. Vi gick leden motsols och när vi nästan var uppe vid fallet hittade vi en perfekt fikaplats med lä, så här blev det en lååång paus i solen innan vi fortsatte. 

Man kan gå en rundtur på ca 8 km, men vi fortsatte en bit norrut längs renstängslet, som följer den norska gränsen, innan vi gick Linnéstigen tillbaka mot Sjöstugan. 

Det blev en fin vandringsdag på ca 12 km, som vi avslutade med våffla med hjortronsylt och grädde. Det hade vi förtjänat!

Idag fick vi flytta vår husbil på nytt innan vi kunde ge oss iväg på vandring. Vi gick mot STF:s fjällstation, där vi festade loss på en glass innan vandringen. Då får vi också se hur ett par med varsin rejäl ryggsäck kom ut ur skogen och mottogs av vänner. Om vi förstod rätt hade de vandrat "Gröna Bandet", från Treriksröset till Grövelsjön (ca 130 mil), en bedrift så god som någon!

Vi tog samma väg upp men nöjde oss med den vita leden upp till Jakobshöjden, som brukar kallas för Grövelsjöns "husfjäll". 

Det var en stenig och stundtals ganska brant led, så med vår kondition fick det bli flera pausar för att hämta andan och beundra utsikten.

Väl uppe vid masten på Jakobshöjden, 1103 m ö h, hittade vi lä bakom en av de stenmurar som byggts upp och nu plockade vi fram vårt 40 år gamla Trangiakök för att steka korv. Jag tycker inte en semester i naturen är komplett utan mat på Trangiakök och visst är det kul att det blev årets julklapp förra året.

När korven var uppäten och kaffet urdrucket gick vi en annan lite flackare väg tillbaka mot Fjällstationen. Då passerade vi flera markfördjupningar, rännor, som är lämningar sedan istiden och som har urholkats av smältvatten.

Sedan tog vi vägen genom skogen tillbaka till Sjöstugan. Här fick vi besök av platsens kändis, en stor sällskapssjuk renhane med gigantiska horn.

Även ikväll bokade vi en skön bastustund och i morgon lämnar vi Grövelsjön för den här gången.