Världsutställningen i Gökhem och ett mäktigt stenmurslandskap.

I påskhelgen var det premiär för årets vedkonst i Gökhem. I år var det åttonde gången två vedeldande svågrar staplat upp sin huggna ved till ett otroligt "landskap" och i år har det fått temat "Världsutställningen i Gökhem 2020". 
Förra årets cikustema blev en otrolig succé och gav över 138 000 kr till Barncancerfonden i frivilliga gåvor. Om det besöket skrev vi då När veden blir till konst
 Då kom en mängd turistbussar, mc-klubbar och veteranbilsklubbar på utflykter, något som inte sker i år och vedkonsten uppmärksammades av TV4, Landet Runt och flera tidningar. 
Trots detta hade redan 35 000 kr kommit in till deras insamling i år, under de två veckor de haft öppet.

När man kommit in genom portarna till utställningen möts man av diverse utställare:

Kim Jong-Un testar robotar och raketer i sin monter.

Björn Borg ställer ut sin matchboll från Wimbledon.

En tennisstjärna Björn Borg aldrig mötte under karriären...

Ebba Busch spår dig.

Prinsessan Sofia står i Älvdalens monter...

...medan maken ställer ut farfars fars arkeologiska fynd.

Therese Johaug ger vallaråd.

I ett hörn har akrobaterna Steffe och Uffe en uppvisning..

Sist , men inte minst har ABBA återförenats för en sista spelning.

Det och mycket mer fanns att upptäcka i de ibland interaktiva montrarna.
Installationen får finnas kvar på deras ladugårdsbacke till i slutet av augusti då veden plockas in, eldas upp och sprider värme under vintern.
Vi tycker det är ett otroligt bra sätt att göra ett nödvändigt arbete till något kul och samtidigt kunna ge en fin gåva till ett behjärtansvärt ändamål.
När vi åkte därifrån hade vi sett ut en slinga någon mil därifrån, där det fanns 21 geocacher utplacerade på en drygt 5 km lång promenad. Den gick på fina skogsvägar och stigar så det blev en härlig vandring i riktig fin skog. 

Vi stannade på en stor sten och intog dagens matsäck. (Så här många fikaryggsäckar har vi nog aldrig packat som i år..).

Många av cacherna hade de lagt ner mycket arbete på och någon var av det lite ekivoka slaget...

...medan andra var lite "skräckinjagande" när de kom nedfarande.

När vi kom tillbaka till bilen hade vi bestämt oss för ytterligare ett stopp.
Vi åkte till det så kallade Stenmurslandskapet i Väsmetorp, strax utanför Floby, ett par mil från Falköping.

Där finns ett otroligt nät av stenmurar, som alla är en mans verk. Lantbrukaren Erik Andersson, född 1895, slet hårt under två årtionden för ett sekel sedan (1910- och 1920-talen) med att odla upp en dalsänka mellan två ängssluttningar. Marken var otroligt stenrik, men med egen kraft tog han upp stenarna med hjälp av järnspett och trästång. De flesta stenarna lyfte han själv upp på murarna. 

Enligt en informationsskylt hade han "ibland hjälp av hästsläpa och stenkran". Idag är här ett fridfullt vackert landskap där man kan strosa omkring och beundra denna otroliga odlarmöda. Murarna är ett fint hantverk och de flesta är helt intakta idag. Vi kan nog inte föreställa oss vilket slit och hårt arbete det ligger bakom de både breda och långa stenmurarna.

I sluttningen ner mot murarna hade en av de i mitt tycke vackraste vårblommorna, backsippan, slagit ut på flera ställen. 

Det blev ytterligare en fin vårdag i vårt närområde med härliga naturupplevelser.

 

Några dagar på Kållandsö

Läckö slott, midsommar 2017

I veckan lovade SMHI strålande vårväder så vad passar bättre då än att åka iväg några dagar med husbilen. I tisdags eftermiddag åkte vi mot Lidköping och Kållandsö. Där blev Spikens fiskeläge vår första övernattning. Så här års är Spiken totalt nedstängt så lite rökt fisk som vi sett fram emot får vänta till nästa besök då de flesta affärer och serveringar öppnar 1 maj. 

Så gör också ställplatsen i hamnen. Nu gick det bra att stå där ändå, men vill man ha ström och använda gästhamnens faciliteter får man vänta en vecka till. Den här natten var vi fem husbilar som stod här (på behörigt avstånd från varann).
Förra året skrev vi om Spiken på midsommar och då var det betydligt livligare..
Läs mer: Midsommar vid Vänern
Nu tog vi istället en promenad i Spikens gammelskog och loggade några cacher...

...innan vi satte oss utanför husbilen och njöt av kvällssolen. 

På onsdagen vaknade vi till ännu en underbar vårdag.
Vi åkte ut mot Läckö slott, för att där gå en bit på en vandringsled och på så sätt få se en annan vy av slottet.

Vi gick leden till vänster om viken (märkt med 6)

Leden gick strandnära och bland alla rötter och stenar gällde det att hålla koll på var vi satte fötterna.

Läckö slott är väl med all rätt en av Västergötlands mest kända sevärdheter. Med risk för att behöva ta fram "skämskudden" är det väl bara att erkänna att vi aldrig gått på en guidad tur i slottet något vi tänkt råda bot på framöver. I vanliga fall skulle slottet öppnat för sommaren nu till helgen, 1 maj, men det är i nuläget framskjutet till 15 maj. Vad som händer framöver kan vi väl inte sia om men klart är att en av höjdpunkterna i slottets sommarprogram, operaverksamheten, där operan Tinomara skulle spelats i sommar skjuts upp till nästa år.
Läckö började att byggas på 1200-talet  och var då en borg, som biskopen i Skara lät uppföra, eftersom Läckö låg mitt i Skara stift.Borgen ansågs vara ett av landets förnämsta fästen när den efter riksdagen i Västerås 1527 drogs in till kronan och lämnades över till Gustav Vasa år 1528.
År 1615 erhöll Jakob De la Gardie Läckö som förläning. Hans son Magnus Gabriel De la Gardie ägde slottet i mitten av 1600-talet och det var han som såg till att det fick sitt nuvarande utseende, men slottet indrogs till kronan vid reduktionen1681. Sedan följde en lång rad ägare och arrendatorer innan verksamheten vid slottet togs över av Stiftelsen Läcköinstitutet 1990. Sedan 1993 förvaltas slottet av Statens Fastighetsverk.
Här finns även Naturum Vänerskärgården – Victoriahuset med en restaurang och hotell. År 2001 blev Läckö valt till Sveriges vackraste slott och 2013 vann slottet Stora Turismpriset.

Slottet, midsommar 2017. Nu var det betydligt mindre besökare där.

Efter lunch åkte vi mot Läckö GK där vi tänkt stanna över natten och spela golf på torsdagen. Det är i vårt tycke en av Sveriges finaste golfbanor. Den har funnits sedan 2005 och ligger på Tranebergs ägor. Traneberg är en herrgård som har en över 1000-årig historia. I mitten på 1600-talet köptes gården av Magnus Gabriel de la Gardie, som sedan gav den till sin syster i bröllopsgåva. Hon var en driftig affärskvinna som även började utvinna järnmalm på gårdens ägor.
Idag tänkte vi gå Tranebergsleden som utgår från golfklubben. Det är en led som totalt är 13 km men vi gick den norra slingan som är 7 km. Den är en del av Natura 2000-området Kållands skärgård. 

Leden var jättefin, med tydliga blå markeringar på träd eller stolpar och den går verkligen över stock och sten. För bara några veckor sedan var stora delar av leden, som delvis går på spångar över vatten och sankmark, översvämmad, men nu fick vi en härlig vandring. 

Fler än vi som njöt i vårsolen.

Delvis följer leden Vänerns klippor och på flera ställen finns soffor utställda. 

På ett ställe finns ett vindskydd för övernattning med grillplats och där stannade vi för att fylla på enegidepåerna, ytterligare någon grillplats finns.

När vi närmade oss slutet på vandringen kom vi till Lusthusholmen. Här tror man att övre delen på rådhuset på Lidköpings torg har stått. Enligt källor ska Magnus Gabriel de la Gardie ha byggt ett lusthus här 1670, som sedan monterades ned och fraktades till Lidköping, där man 1673 börjat anlägga grunden till ett rådhus. Lusthusdelarna ska ha passats ihop med denna och idag finns bara några stenar av grunden kvar här ute på Lusthusholmen. 

Som en extra bonus fanns det några geocacher utplacerade längs leden. När vi kom tillbaka till husbilen efter några svettiga timmar, denna årets hittills varmaste dag smakade en kall öl alldeles förträffligt!
I torsdags förmiddag kunde vi njuta av en golfrunda på den fina banan. Spelet blev i vanlig ordning, ömsom vin och ömsom vatten.
Efter en lunch i solen var det bara att fara hemåt och så får vi se var vi hamnar nästa gång vi vädrar husbilen. 

Vi är så otroligt tacksamma att vi fortfarande har förmånen att få vistas ute och kunna åka iväg så här några dagar. Det är väl bara att hoppas vi kan fortsätta med det och att vi när sommaren kommer kanske kan utöka längden på våra resor. Om detta kan vi inte sia idag och nu väntar en hel del arbete på hemmaplan, bl a målning och trädgårdsarbete. Det känns så bra om de flesta "måsten" är
avklarade innan sommaren kommer på riktigt! 

Ekedalens bokskog, Gestrilen och Granne Påle

I söndags var det åter dags för en utflykt i hemtrakterna. Vi har listat en hel rad naturreservat och andra ställen, som varit lite som vita fläckar på vår karta och som kan vara lämpliga att besöka i dessa tider.
Vi packade fika i ryggsäcken och åkte iväg mot Ekedalens Naturreservat, knappt två mil bort. Vid Gestilren finns en parkering och inte heller här var vi ensamma.

Vad är då Gestilren?
Här har man sedan länge trott att slaget vid Gestilren ägde rum år 1210. Detta slag markerade slutet för maktkampen mellan de erikska och sverkerska kungaätterna. Här restes en minnessten med inskriften "sjuhundra år efter slaget vid Gestilren reste västgötar denna sten 1910 - Gud skydde Sveriges rike".

I böckerna om Arn menade Jan Guillou att slaget vid Gestilren var startpunkten för den svenska enhetsstatens uppkomst. Den processen fullbordades senare på 1200-talet av Birger Jarl.
På senare år har det blivit debatt om var slaget vid Gestilren verkligen ägde rum och efter diverse arkivfynd 1996 förespråkas orten Gästre i västra Uppland. Sista ordet är definitivt inte sagt i frågan och i höst ska ett forskningsprojekt från Tidaholms museum genomföra en markscanning på området för att undersöka om det ev. kan finnas en massgrav som historier påstår ska ha påträffats på tidigt 1900-tal.
Idag kunde vi hur som helst beundra stenen och sedan börja vandra Ödegårdsstigen, en fin liten promenad på drygt tre km.

Efter en liten bit kommer vi in i Ekedalens naturreservat, som inrättades 1954. 

Det består av ett lövskogsområde med mest bokträd. Bokskogen planterades på 1870-talet av friherre Reinhold von Essen. Många av träden, både ekar ock bokar, har vuxit sig enorma och åtta av bokarna räknas som jättebokar (var nu den gränsen går??). 

Visst var det fint nu men om några veckor när bokarna är så där intensivt gröna måste det vara underbart att gå här.

Det börjar grönska.

Ödegårdsstigen passerar också ruinerna efter Ödegårdens Kalkbruk. Här började man bryta och bränna kalk på 1850-talet och ett uppsving blev det när man 1876 drog ett järnvägsspår till Ekedalens station. Det är den f d järnvägsbanken vi följde en bit och många bra informationsskyltar fanns längs vägen.

Runt 1910 var det som mest 110 anställda men efter första världskriget var de goda tiderna slut och 1927 lades kalkbrottet ner.
Efter att ha vandrat genom skogen med otroliga mattor med blå- och vitsippor... 

...kom vi ut till landsvägen och i korsningen strax innan vi är tillbaka vid parkeringen passerar vi "Granne Påle". Det är en kopia av en vägvisare i trä från 1700-talet med en smidd krona. Den är placerad i en fyrvägskorsning och på sidorna står det vart vägarna går, t ex södersidan har texten "Wägen till Dimbo".

Enligt 1734 års gästgivareordning skulle vägvisare sättas upp där vägen förde "till någon stad, sochn, bruk, sjöhamn eller annan kundbar ort". De här gamla vägvisarna räknas som fasta fornlämningar och är därför skyddade i lag sedan 1943.
Visst är den läcker, Granne Påle.
Sedan blev det naturligtvis solskensfika i ekbacken...

... innan färden gick hemåt och ytterligare en och annan cache var loggad.

 Nu har vi bockat av ytterligare en plats i vårt närområde och lärt oss lite mer om "Svea Rikes Vagga", som enligt en av teorierna skulle vara just här på Falbygden.

Vi och vår husbil - Ett inlägg till Facebookgruppen Husbilsbloggarna

I påskhelgen kom ett meddelande från Linda Tormodsrud, mer känd som ReiseLinda i sociala medier. För ett drygt år sedan startade hon gruppen Husbilsbloggarna på Facebook och nu kom en undran om vi ville skriva ett inlägg där vi berättade en del om oss själva, vår husbil och våra husbilsresor med utgångspunkt från en del specifika frågor. En del av medlemmarna i gruppen har vi träffat eller följt under en längre tid, medan andra är nya bekantskaper, så det här tyckte vi var en kul idé. Här kommer en liten presentation av oss:

Vilka är vi?

Vi är Britt-Marie och Lars, ett par som är fritidsforskare på heltid, eftersom jag (B-M) just har gått i pension på riktigt (även om jag lovat jobba deltid några veckor i sommar innan nycklarna lämnas in för gott). Vi träffades för snart 10 år sedan och hade båda en mångårig erfarenhet av husvagnscamping i bagaget. Lars hade just sålt sin husvagn och jag var delägare i en villavagn på camping i Kungshamn, som införskaffats istället för den husvagn vi haft i många år. I villavagnen tillbringade vi vår första gemensamma sommar samtidigt som vi båda var sugna på att resa runt och besöka nya platser. Då kom förslaget upp att vi kanske skulle bli husbilsägare....

Vad har vi haft för husbilar?
Eftersom vi inte riktigt visste vad vi skulle tycka om husbilslivet och samtidigt var intresserade av andra sätt att resa bestämde vi oss för att skaffa en mindre och inte alltför kostsam husbil. Hösten 2011 hittade vi vår första pärla, en drygt 6 m lång Auto Roller, i en annons på Blocket och vi hann bara testa det mobila livet innan det var dags för vinterförvaring. Den här bilen tog oss sedan under några år från Lofoten i norr till Cinque Terre i söder och visst blev vi bitna!

Efter en Europaresa 2014, åkte vi hem och började titta efter en något större modell, eftersom jag vid den tiden också börjat spela golf och vi behövde lite mer utrymme och lastförmåga.
Då hittade vi vår nuvarande husbil, en Bürstner Ixeo IT 726, från 2010.

Vad är det bästa och sämsta med vår husbil?
När vi skulle byta husbil hade vi några kriterier som vi ville ha uppfyllda:
- Ett stort garage och hyfsat med lastvikt
- Solfångare
- Ett stort kylskåp med separat frys
Vi trivs mycket bra med det mesta i vår husbil. Något som kan vara lite negativt är i så fall motorn på 130 hk (men kan höjas med hjälp av effektbox).

Var vi befinner oss nu och hur våra resplaner ser ut för 2020?
Som de flesta andra befinner vi oss på hemmaplan och tillbringar ganska mycket tid ute i skog och mark. I påskveckan gjorde vi premiärturen med husbilen och det blev fricamping vid ett par olika sjöar inte så långt hemifrån. vi kommer troligen att hålla oss inom VG-regionen och tills nya direktiv kommer. 
Sedan tänker vi oss också en del kortare resor till diverse golfbanor, som ofta har fina ställplatser.
Redan innan Covid-19 kom hade vi planerat för en lång resa norrut, med både Nordkap och Treriksröset som mål. Nu får vi se hur det blir med längre resor i Sverige och om vi är välkomna in i Norge....Några andra utlandsresor med husbil fanns inte med i planerna för året.
En resa (utan husbil) till Island i juni var däremot bokad, men eftersom UD avråder från resor har vi försökt avboka, men inte fått några besked om detta än.

Vår favoritplats?
Favoritplatser är svårt att utse men vår resa till Lofoten, 2012, med klarblå himmel är en av våra finaste husbilsupplevelser.

Annars är vi svaga för vackra Norrlandsvyer och en sommar utan ett besök på klipporna i Bohuslän är ingen sommar.

Vart åker vi inte tillbaka?
Vi tycker att det finns alldeles för många platser som vi vill se för att vi ska åka tillbaka till samma ställen flera gånger, men vi kan inte komma på någon plats vi tyckt direkt illa om och av den anledningen inte vill återvända...

Detta glömmer vi inte?
Alla minnen är inte positiva och ett av de svettigaste är nog när "GPS-damen" lurade ner oss i en återvändsgränd i Opatija. På väg till campingen hamnade vi i ett vägarbete och rutten räknades om. Vägen sluttade brant nerför och blev smalare och smalare.. Utan förvarning tog den plötsligt slut och ingen chans att vända. Lars fick då backa upp med "co-drivern" utanför bilen. Gatan var så smal att hustrapporna gick ut i gatan och vi fick fälla in backspeglarna. Efter några hundra meter gick det att vända men svettigt var det och nog kunde man känna lukten av lameller...
Annars är det nog mest positiva reseminnen!

Vad är det bästa och sämsta med husbilslivet?
Det första vi tänker på är frihet och spontanitet! Man kan stanna en natt eller länge, man kan ändra resmål över en natt som när vi satt nere i Moseldalen på väg till Normandie och väderleksrapporten bara pratade om oväder längs Atlantkusten. Istället hamnade vi i Österrike och norra Italien...(och Normandie låg kvar till ett annat år).
Frågan om det sämsta med husbilslivet är mycket svårare att hitta något svar på...

Våra bästa husbilstips?
Vi försöker vårrusta bilen så det mesta finns på plats när vi vill åka iväg. Bara att plocka in lite färskvaror och kläder innan vi släpper handbromsen och ger oss iväg.
För de som tänker skaffa sin första husbil, ta gärna hjälp av någon van husbilsåkare vad gäller praktiska frågor och vad man bör tänka på. Många tycker det är smart att hyra husbil första resan för att se vad man tycker.

Våra bästa hjälpmedel för husbilsresan?
Ska vi ge oss ut på långresa planerar vi ganska noga, men inte ändå?!? Det lät krångligt! Innan vi reser brukar vi undersöka vad som finns att se och uppleva längs vägen med hjälp av Google, kartor, guideböcker och inte minst resebloggar. Vi vill veta vad det finns för möjligheter och sevärdheter, även om resrutten kanske inte alls blir som vi först planerade.
Vi har laddat ner några appar som visar ställplatser, campingar och andra övernattningsalternativ.
Vi har också installerat Telia Sense, som ger oss wifi  i bilen. Via den får vi också sms om åverkanslarm om något händer i bilen och vi kan se var den befinner sig.
Sedan lastar vi gärna in ett gäng kartor, guideböcker och annat "nyttigt". 

Till sist
Det var lite tankar om vårt husbilsliv, en livsstil som vi hoppas kunna fortsätta med i många år. Vår blogg fyller 2 år nu i april och startade dels som en dagbok för oss själva och dels som ett sätt att hålla kontakt med nära och kära under vår husbilsresa till Kroatien. Det visade sig vara så kul och har gett oss så mycket, så nu är det bara att hoppas att vi snart får ge oss ut på vägarna igen. Det finns ju så många platser både långt borta och nära som bara väntar på att bli upptäckta....

Solnedgång i Ulricehamn