Ekedalens bokskog, Gestrilen och Granne Påle

I söndags var det åter dags för en utflykt i hemtrakterna. Vi har listat en hel rad naturreservat och andra ställen, som varit lite som vita fläckar på vår karta och som kan vara lämpliga att besöka i dessa tider.
Vi packade fika i ryggsäcken och åkte iväg mot Ekedalens Naturreservat, knappt två mil bort. Vid Gestilren finns en parkering och inte heller här var vi ensamma.

Vad är då Gestilren?
Här har man sedan länge trott att slaget vid Gestilren ägde rum år 1210. Detta slag markerade slutet för maktkampen mellan de erikska och sverkerska kungaätterna. Här restes en minnessten med inskriften "sjuhundra år efter slaget vid Gestilren reste västgötar denna sten 1910 - Gud skydde Sveriges rike".

I böckerna om Arn menade Jan Guillou att slaget vid Gestilren var startpunkten för den svenska enhetsstatens uppkomst. Den processen fullbordades senare på 1200-talet av Birger Jarl.
På senare år har det blivit debatt om var slaget vid Gestilren verkligen ägde rum och efter diverse arkivfynd 1996 förespråkas orten Gästre i västra Uppland. Sista ordet är definitivt inte sagt i frågan och i höst ska ett forskningsprojekt från Tidaholms museum genomföra en markscanning på området för att undersöka om det ev. kan finnas en massgrav som historier påstår ska ha påträffats på tidigt 1900-tal.
Idag kunde vi hur som helst beundra stenen och sedan börja vandra Ödegårdsstigen, en fin liten promenad på drygt tre km.

Efter en liten bit kommer vi in i Ekedalens naturreservat, som inrättades 1954. 

Det består av ett lövskogsområde med mest bokträd. Bokskogen planterades på 1870-talet av friherre Reinhold von Essen. Många av träden, både ekar ock bokar, har vuxit sig enorma och åtta av bokarna räknas som jättebokar (var nu den gränsen går??). 

Visst var det fint nu men om några veckor när bokarna är så där intensivt gröna måste det vara underbart att gå här.

Det börjar grönska.

Ödegårdsstigen passerar också ruinerna efter Ödegårdens Kalkbruk. Här började man bryta och bränna kalk på 1850-talet och ett uppsving blev det när man 1876 drog ett järnvägsspår till Ekedalens station. Det är den f d järnvägsbanken vi följde en bit och många bra informationsskyltar fanns längs vägen.

Runt 1910 var det som mest 110 anställda men efter första världskriget var de goda tiderna slut och 1927 lades kalkbrottet ner.
Efter att ha vandrat genom skogen med otroliga mattor med blå- och vitsippor... 

...kom vi ut till landsvägen och i korsningen strax innan vi är tillbaka vid parkeringen passerar vi "Granne Påle". Det är en kopia av en vägvisare i trä från 1700-talet med en smidd krona. Den är placerad i en fyrvägskorsning och på sidorna står det vart vägarna går, t ex södersidan har texten "Wägen till Dimbo".

Enligt 1734 års gästgivareordning skulle vägvisare sättas upp där vägen förde "till någon stad, sochn, bruk, sjöhamn eller annan kundbar ort". De här gamla vägvisarna räknas som fasta fornlämningar och är därför skyddade i lag sedan 1943.
Visst är den läcker, Granne Påle.
Sedan blev det naturligtvis solskensfika i ekbacken...

... innan färden gick hemåt och ytterligare en och annan cache var loggad.

 Nu har vi bockat av ytterligare en plats i vårt närområde och lärt oss lite mer om "Svea Rikes Vagga", som enligt en av teorierna skulle vara just här på Falbygden.