Naturum Hornborgasjön och Segelflygmuséet på Ålleberg.

Dagar med barnbarn blir för vår del ofta dagar på hemmaplan som vi försöker fylla med diverse utflykter och aktiviteter. I söndags förmiddag packade vi lite fika och åkte iväg ut till Naturum Hornborgasjön. 

Den här tiden på året är det betydligt lugnare där än när vi brukar besöka under den tiden då bon byggs och ägg ska läggas. Då är det ett skränande och en ljudvolym så vi knappt hör vad vi tänker. Nu simmade många "familjer" runt med sina små och skrattmåsens ungar hade nästan blivit "tonåringar".

Förutom Naturum besökte vi ett par gömslen och med kikarens hjälp kunde vi studera fågellivet även om vi tyvärr inte är några fågelkännare av rang.

Hur som helst smakar utefika alltid bra.

Efter lunch tänkte vi åka upp och testa den nya äventyrsgolfbanan vid serveringen på Ålleberg. Den invigdes i början av sommaren och inte var det helt lätt att få bolluslingen i hål....

Här uppifrån har man en alldeles otrolig utsikt över Falbygden.

Ålleberg har också sedan början på 1940-talet varit ett centrum för segelflyget i Sverige.  Genom en nationell insamling kunde man köpa i princip hela Ålleberg och den första hangaren uppfördes samtidigt som en provisorisk startbana gjordes i ordning och invigdes 1941. Att det hamnade på Ålleberg var inte någon tillfällighet. Berget är stort och har branta sidor. Då bildas uppåtgående luftströmmar. Med hjälp av sådana kan segelflygplan stiga uppåt och hålla sig kvar länge uppe i luften. Svenska Segelflygförbundet har sitt huvudkontor på berget och utbildar idag instruktörer och segelflygtekniker.

Segelflygmuseet invigdes 1984 i den äldsta hangaren och var då norra Europas enda. Vi gick in på muséet och fick guidning av en av eldsjälarna. En del av museets ca 20 utställda plan är i flygbart skick och flygs av Segelflygets Veteransällskap under sommartid en helg varje månad samt en hel vecka i juli. Då kan det även finnas möjlighet att följa med på en tur. Själv hade jag förmånen att få testa segelflyg vid två tillfällen under min gymnasietid och så läckert det var.

Här uppe på Ålleberg spelades filmen "Örnungar" med Alice Babs och Lasse Dahlqvist in 1944 och i sommar fick museet ta emot det segelflygplan som Alice Babs själv flög. Det är även signerat.

Tänk att vi aldrig tidigare tittat in på detta museum, men som vanligt missar man ofta det som finns närmast.

Ålleberg är ett berg, som är lite speciellt. I berget vilar, enligt sägnen, Ållebergs ryttare, som en gång, när Sverige har råkat i allvarligast tänkbara nöd, skall rida ut ur berget och rädda fosterlandet och i en av bergets sluttningar har man funnit Ållebergshalskragen, en forntida halskrage med många rikt utsirade ringar, tillverkad under forntiden av renaste guld. idag finns den på Historiska museet i Stockholm.

Husbilen är resklar och eftermiddagsfika vid Trandansen.

 

Nu är det snart två veckor sedan vi hämtade Laikan i vinteridet och äntligen kände vi att vårsolen värmde såpass att vi kände för att vårstäda och göra den startklar för nya utflykter och resor.

Tyvärr visade det sig att möss hade varit och tuggat på våra sängbottnar (Grrr!) så det blev inköp av madrassöverdrag och lite lagning. Sedan fixade vi nya underlägg i skåpen och fräschade till lite småsaker.

Nu när vi hade fått vårkänslor blev dagens lunch en av våra riktiga favoriter; matjessill med färskpotatis (naturligtvis inte svensk, men ändå), gräddfil och lök.

På eftermiddagen kände vi att det var dags att åka de knappa två milen ut till Trandansen, vid Hornborgasjön och se hur tranorna hade det. När vi kom dit trodde vi det skulle vara många fler tranor än det var, eftersom de i söndags räknade till 12 200 tranor och igår till 9 800 när de flög till sin nattvila. 

Hur gör man då när man räknar antalet tranor? Det är fågelskådare från Hornborgasjöns fältstation som räknar dem när de flyger från utfodringsplatsen vid Trandansen till sina sovplatser i sjön. Räknarna drar en osynlig siktlinje över den sydligaste delen av sjön och räknar sedan alla flockar som passerar denna linje. Summan ger sedan antalet tranor inför nästa dag. I kväll räknade de till 7 400 tranor. Troligen kommer antalet att öka igen framöver men den här våren har ju inte varit lik föregående år på något sätt...

Vi gick omkring och fotograferade de ståtliga fåglarna och visst är de fina, dessa vårens budbärare. De är otroligt högt vattenstånd i sjön i år och små sjöar har även bildats på de omkringliggande åkrarna , så nog finns det fåglar nästan överallt.

Sedan smakade en kopp kaffe riktigt gott innan vi fortsatte längs sjön.

Många foton blev det, men tänk det är lika skoj att föreviga dem varje vår och nu vill vi bara åka på premiärtur med Laikan, men i morgon ska det komma snö igen.....

Barnbarn och ett snabbesök hos tranorna.

 På fredagen hade vi sedan länge lovat att umgås med barnbarnen Edwin och August ett dygn medan mamma och pappa var och kopplade av på spa. När vi vaknade på morgonen var vädret nästan så vi inte ville ge oss ut på vägarna till Lidköping men det var bara att ta det lugnt och allt gick bra i snövädret som aldrig verkar vilja ge med sig. 

Vi hämtade killarna på skolan och förskolan innan det blev dags för mellanmål med våfflor, sylt och grädde.

Det är så kul för oss att få umgås med den yngre generationen men så fort det går. Edwin, 10 år, tränade tennis både på fredagen och lördagen så Lars fick vara chaufför till tennishallen.

På lördagen vaknade vi till ett underbart vinterväder så medan Edwin tränade var vi andra ute och tillverkade en snögubbe (den första vi har varit med och gjort på många år). Till slut så blev det två snögubbar...

När föräldrarna kom hem på eftermiddagen och vi åkte hemåt gjorde vi ett stopp vid Trandansen, där det nog hade varit nästan lika mycket människor som tranor under lördagen. 

Lars tog några foton på fåglarna, men vi kommer att göra fler besök här ute under de kommande veckorna. I kväll räknades 11 200 tranor så nu börjar det bli många både på marken och i luften. Vårt allra främsta vårtecken!

Vi stannade främst för en fotoutställning i Bjurums kyrka, där medlemmar i Skövdes och Falbygdens fågelklubbar ställde ut fotografier under två dagar. Det är otroligt att ett kyrkorum kan passa såpass bra som utställningslokal. Som vanligt fanns det många fina foton.

Väl hemma i soffan känns det gott att öppna en flaska riesling och skala lite räkor till en macka. 

Hur skoj det än är så visst känns det att vi inte är 25 år längre, men vi kan ju vila alla andra dagar....

Första söndagen i mars; Vasalopp, 5-mil på skidor och en iskall utflykt.

 

Första söndagen i mars är för Lars lika med Vasalopp, så igår intog vi vår frukost i TV-soffan samtidigt som 15 800 skidlöpare startade sin färd från Berga by mot Mora. På 80-talet åkte Lars ett flertal Vasalopp så därför är det lite nostalgi att titta på loppet. I år fick vi ju också en svensk vinnare, Emil Persson, som verkligen gjort sig förtjänt av den vinsten.

Sedan hann vi knappt hämta andan innan det var dags för herrarnas klassiska 5-mil i skid-VM och då fick vi glädjas åt den första svenska VM-medaljen för herrar på många år.

Efter lite lunch kände vi att det verkligen var vår tur att få lite frisk luft och komma ut och röra på oss. Vi packade en fikakasse och tog bilen ut till Ekornavallen, som ligger längs vägen mellan Falköping och Varnhem, ca 15 km norr om Falköping, där en Adventure Lab Cache finns, som vi inte har löst. De här cacherna tycker vi är kul, där man går en liten promenad, svarar på några frågor och får sedan koordinater till en bonuscache.

Vad är då Ekornavallen? Bor man som vi mitt i "Svea Rikes Vagga" så hamnar vi ofta vid något av våra fornminnen när vi ger oss ut på utflykt. 

Vi har nog skrivit om Ekornavallen någon gång tidigare men det är verkligen en unik miljö med gravar från olika epoker på samma yta. Det skiljer 4 000 år mellan den äldsta och den yngsta graven. På Ekornavallen finns gravar som täcker ett tidsspann från cirka 3300 f. Kr. till vikingatid, cirka 800-1050 e. Kr. En gång i tiden fanns det betydligt fler gravar på Ekornavallen än idag. Platsen användes som betesmark under 1800-talet och fornlämningarna fick vara ifred. På 1890-talet plöjdes dock området upp vilket förstörde många av gravarna.

Det första man lägger märke till är förmodligen den stora gånggriften och alla de resta stenarna. Gånggriften, som dateras till ca 3300-3000 f. Kr., var en grav för många personer, förmodligen en hel släkt. Den går i folkmun under namnet Girommen (”jätte-ugnen”), eftersom man förr trodde att jättekärringen från Brunnhemsberget lagade sin mat här. Gravkammaren är tretton meter lång och två meter bred.

Girommen restaurerades 1946. Då hittades en flintmejsel, krukskärvor och delar av bärnstenspärlor. Falbygden är verkligen "Sveriges gånggriftområde", då ca 3/4 av alla gånggrifter i landet finns här.

Det finns också domarringar. Det är en gravtyp som uppfördes främst under järnåldern. Det ska finnas ca 1500 bevarade i Västergötland.

Högst upp på backkrönet ligger Ekornavallens bronsåldersröse. Röset är 27 meter i diameter, två och en halv meter högt och omges av ett fyra meter brett brätte, en låg stensättning som omringar röset. Sannolikt är det från 1200 f Kr och det restaurerades på 1940-talet.

Det finns flera resta bautastenar som också är gravstenar, eller i några fall rester efter byggnader. Här sökte Lars lite lä för de minst sagt iskalla nordanvindarna.

När vi löst vår lab cache fick vi ge oss ner till ån, Slafsan, för att logga vår bonuscache och sedan var frågan var vi skulle inta vårt medhavda kaffe? Vi hade inte långt till Naturum Hornborgasjön så vi åkte dit ner. Här öppnar Naturrum och Café Doppingen den 13 mars, så nu var vi alldeles själva på parkeringen. Trots +2° på termometern var det verkligen iskallt så fikat fick avnjutas inne i bilen.

Innan vi åkte hem tog vi en liten omväg förbi Trandansen vid Hornborgasjöns södra ände. Här kommer det om några veckor vara massor med tranor och lika många människor som vill se vad vi tycker är vårens främsta budbärare. Idag var det folktomt här men massor med gäss, främst grågås och en hel del svanar låg ute i den kalla sjön. Vi hade inga teleobjektiv med oss men några bilder kunde vi inte låta bli att ta. 

När vi kom hem blev det en av våra favoriter till middag, nämligen rödingfilé och så har ytterligare en vecka gått.

Idag skulle vi egentligen suttit på tåget till Uppsala för att hälsa på hos våra vänner ett par dagar, men en envis förkylning satte P för det så nu blir det ännu en vecka på hemmaplan och nu hotar de med ett helt dygn med ihållande snöfall, GRRR...