Trollsjön och Stendalen.

Lördag morgon vaknar vi till en mulen och grå dag. Idag ska vi vandra upp genom Stendalen till Trollsjön. Det var passande att göra denna vandring, som blivit en av Sveriges mest besökta, just idag då det firas ”Vandringens Dag”.

Startpunkten ligger ett par mil nordväst om Abisko. Vi gick här på vår Norrlandsresa för tio år sedan. Då parkerade vi vår husbil i vägkanten, vandrade iväg och hann äta vår matsäck innan vi mötte de första vandrarna då vi börjat gå tillbaka.

Nu var det helt annorlunda. En stor parkeringsplats har byggts och när våra kamrater kom med bussen från Abisko blev det ett lämmeltåg med vandrare uppför den första backen.

Vad är då Stendalen och Trollsjön?

Varför det heter Stendalen eller på samiska Geargevággi eller Kärkevagge är inte svårt att förstå när man kommit uppför de första backarna från E10. I den underbart grönskande dalen ligger tusentals enorma stenblock utströdda. De är spår av en istid som drog sig tillbaka. Tidigare på sommaren blommar många arter av fjällblommor här men så här års finns det i alla fall fjällkvanne och några blåklockor kvar. visst är det en häftig natur att vandra i!

Trollsjön eller Rissajaure ligger där Stendalen tar slut och de fortfarande glaciärklädda bergen Vássecohkka och Biran reser sig som en vägg och skiljer Kärkevagge från en annan dal, Kårsavagge. Trollsjön sägs vara Sveriges renaste och klaraste sjö med ett siktdjup ända ner till botten. Då är sjön ändå 36 m djup.

Vi trampar på och nog känns det att vi blivit tio år äldre och inte tränar som vi gjorde då. Det är inget speciellt svår vandring, men kanske inget för den som är helt utan vandringsvana.

När vi efter sex km och 300 – 400 höjdmeter äntligen ser den gröna sjön är det en riktig lyckokänsla.

Här smakar det alldeles underbart med Bullens Pilsnerkorv, kaffe och annat gott vi har i ryggsäcken. Idag när dimmorna hängde över fjälltopparna blev stämningen ännu mera magisk.

Efter en stund började vi trampa neråt samma väg vi kom (trodde vi) men ändå lyckades vi villa bort oss lite så vägen ner till parkeringen blev en dryg km längre än vad den borde varit, men vad gör det...

Nu var det dags för oss att säga Hej då till våra kamrater och vi fortsatte vår husbilsresa mot Riksgränsen och Norge.

 

Linbanetur till Nuolja och utflykt till Silverfallet.

På fredagen stod en tur med linbanan till fjället Nuolja på programmet. Vi träffas utanför turiststationen och gick gemensamt upp till liftstationen. Turen upp tar ca 20 minuter och går så sakta att vi verkligen hinner njuta av alla fina vyer.

Det som inte är lika vackert är de härjningar som Björkmätarlarven har gjort bland björkarna på sluttningen. Deras framfart ses som ett stort brunt band efter Nuolja. Enligt forskare är det den mindre förekomsten av riktigt kalla vinterdagar med temperaturer under minus 30 som har gjort att utbrotten kommer oftare och blir allvarligare.

Vi kliver av vid Aurora sky Station, som ska vara ett av världens bästa ställen att få uppleva norrsken på. Här uppe finns nu ett litet café med en härlig altan och en souvenirbutik.

Ifrån linbanan går flera leder och man kan följa en led upp till Nuoljas topp eller gå leden åt motsatt håll nedför bergssidan. Vi följer  leden mot toppen ungefär halvvägs då vi gick rakt ut på den vackra fjällheden.

Här njöt vi verkligen av fina vyer och härlig natur. När vi sedan hittar den perfekta ”fikastenen” var lyckan fullkomlig.

Tur man är tåligt klädd när man vill fånga växterna ur rätt vinkel.

När vi känner oss klara tar vi liften ner igen. Dagens enda måste var att hinna med sista turen som går kl. 16 (annars blir det en rejäl promenad i brant nedförsbacke).

Då far vi tillsammans med Pia och Bengt till Silverfallet strax innan Björkliden. Vi parkerar på en parkering vid skylten Rakkasjohka, som är vattendragets namn på samiska. Här leder en ca 200 meter stenig, brant stig genom fjällbjörkskogen ner till stranden där Rakkasjohka har sitt utlopp i Torneträsk. En bit ner korsar en bro och där kan man verkligen blicka ut över fallet där vattnet forsar över de vita stenarna. Här pryds bron av en del kärlekslås; Passande då det samiska Rakkasjohka betyder Kärleksbäcken.

Sedan kommer vi ner till en riktig sagostrand med platta, fina stenar. De vackra stenarna är perfekta för att kasta macka med vilket ett par familjer är i full fart med. Vi fotograferar och njuter här nere.

Sedan börjar det bli dags att åka bort till rastplatsen vid Tornehamn för att få plats för ännu en natt här. Här är det hög tid för en god middag och sedan får vi ladda för nästa dags utflykt med Fotoklubben.

 

 

Abisko Nationalpark och Abiskojåkkas kanjon.

På den här resan kommer vi att tillbringa flera dagar runt Abisko turiststation och Abiskojåkka med sin kanjon.

Abisko nationalpark inrättades 1909 och var tillsammans med åtta andra nationalparker i Sverige de första som inrättades i Europa. Fjälldalen som nationalparkenligger i har formats av inlandsisen. Här flyter Abiskojåkka fram, för att mot slutet kasta sig ut i en kanjon mellan branta klippor av hårdskiffer och dolomitkalk. Där jokken mynnar ut i Torneträsk har det bildats ett fågelrikt delta. En dag åker vi för att titta lite närmare på kanjonen. Vi går först en tillgänglighetsanpassad led längs jokken fram till en rastplats. Där finns också den vackra Nationalparksstjärnan.

Sedan fortsätter leden som en stig bort mot en bro där man sedan kan ta stigen på andra sidan tillbaka.

Här kan vi inte låta bli att ta ett nostalgifoto på oss, eftersom vi var här på vår första husbilsresa för tio år sedan och tog en selfie på den stenen. (Tänk om tio år kommer vi väl varken upp eller ner på den stenen...)

När vi gått runt och närmar oss turiststationen passerar vi Gränsförsvarsmuseet, som två damer håller öppet under helgen. Museet har som syfte att lyfta fram och tydliggöra beredskapstiden och det kalla kriget i de svenska fjällen. Det var enkelt och intressant.

Ett rum innehöll också information om malmbanan och här träffade vi åter på legenden om Svarta Björn, som vi skrev om när vi besökt Rallarkyrkogården. På fotot står hon i dörren.

På några av skärmarna informeras om de enorma malmtågen. Ett tåg transporterar 5 000 ton malm i 52 vagnar. Totalt fraktar malmbanan omkring 20 miljoner ton på ett år, vilket innebär att ca 4 000 fullastade tåg går från gruvorna till hamnarna under ett år.

När vi tittat runt på utställningen blev vi bjudna på riktigt
kokkaffe, kokat över öppen eld.

Nästa dag går vi en liten vandring på 6-7 km som delvis följer Kungsleden och Abiskojåkka, innan den svänger av vid första meditationsplatsen på Dag Hammarsköldsleden.

Då går vi mot en liten sjö, Vuolip Njáhkajávri, som är som gjord för fikapaus. Flera gånger längs stigen får vi fina vyer över den allerstädes närvarande Lapporten.

Stigen går tillbaka över fina fjällhedar och vissa av dem sägs ha ständig tjäle – permafrost.

I en gångtunnel under vägen finns ett så fint konstverk, tycker åtminstone jag som gillar Street Art. Det heter Vildrenens vattenfall och är målat av Annica Waara, 2016. Samtidigt spelas en samejojk med samma namn, så läckert.

Efter den promenaden gjorde vi en ny bekantskap till lunch. Vi testade en av norrlänningarnas favoriter; Parisare (inte att förväxla med parisersmörgås med stekt ägg). Vi köpte några skivor gigantisk "falukorv" som sedan äts med hamburgerbröd med senap och ketchup, hackad gurka och lite sallad, inte alls så dumt! Enligt kännare ska man dricka läsken Trocadero till denna läckerhet men det fick duga med bubbelvatten.

I torsdags kom tolv av våra kamrater från Falköpings Fotoklubb upp och på eftermiddagen som bjöd på ett härligt väder blev det ännu en promenad med fototema längs jokken och naturligtvis en fikapaus på klipphällarna med massor med prat (och oj vad bilder vi tog). 

Eftersom vår kortläsare har givit upp får vi nöja oss med att hädanefter endast använda mobilbilder till bloggen, men det får bli ok det också!