En dag i vinets tecken.

När vi lämnade Chioggia kände vi att det var dags att besöka ett av Italiens många vindistrikt. 

Vi valde att åka mot Verona och dalarna nordväst om staden, vilka inrymmer det kända distriktet Valpolicella. Det som främst lockade var regionens största kändis, Amarone. Först tänkte vi besöka någon vinhandlare för lite inköp innan vi sökte oss till kvällens övernattningsställe, en vingård söder om Negrar.

I Negrar verkade det mesta handla om vin och det var bara att välja bland alla skyltar som pekade mot vingårdar och vinhandlare. Vi åkte till en handlare för att få ett litet större utbud och fick en riktig föreläsning av en trevlig kille om skillnader mellan de olika vinerna angående jäsning, lagring, alkoholstyrka osv.

Efter en god stunds funderande körde vi ut med några kartonger blandade godsaker och Lars ser riktigt nöjd ut.

Sedan var det dags att leta upp den lilla familjedrivna vingård som vi hittat på appen AgriCamper. Det fanns flera i just det här området men vi fastnade för Corte Odorico som bara varit med i appen ett par år och hade fått idel lovord bland recensionerna.

Vi var välkomna dit och gärna före 16:30 om vi ville vara med på en rundvandring i odlingarna med en efterföljande vinprovning. Förutom vi bodde här ett par från Nederländerna i sin husbil och två kvinnor varav den ena hade med sig en solstråle på 4 månader på sin resa från Australien. De bodde på gårdens lilla Bed & Breakfast, som om vi förstått det rätt bestod av två lägenheter med namnen Monte Baldo och Verona efter utsikterna från resp lägenhets fönster.

Odlingarna här startade 1968 då farfar Odorica fick en bit land i hjärtat av Valpolicella som lön för arbete. Han överförde vinintresset till sin son, Daniele, som också byggt det vackra stenhuset, som idag även inrymmer vinkällare, rum för vinprovning, torkrum för druvorna till Amarone mm.

Allt detta berättade Malvina, dottern i huset, som numera har hand om gäster, guidningar och provningar. (Ytterligare två syskon finns som också är involverade i vingården).

Vi börjar med en rundvandring bland vinrankorna där papa Daniele och ett par andra släktingar noggrant väljer ut de bästa druvklasarna till årets Amarone. De ska vara helt oskadade, inte för täta osv.

Till skillnad från vinodlingarna i t ex Moseldalen, stammas vinrankorna upp och klasarna växer i princip i ögonhöjd, vilket gör att all skörd måste ske manuellt. Klasarna till Amaronevinet läggs i luftiga plastbackar för att torkas innan jäsning (vi tror att hon nämnde 3500 backar).

När vi nu sett vilket arbete det ligger bakom ska vi aldrig mer tycka att en flaska Amarone är dyr utan bara njuta lite extra av det röda guldet från Valpolicella.

Senare skördas alla återstående klasar och jäses till Valpolicella, ett lättare vin, som inte lagras på träfat.

Ripasson får man när det vanliga Valpolicellavinet får en andra jäsning ihop med pressresterna från Amaronevinet. Vips får vi ett vin med en större karaktär, nästan som en ”lillasyster” till Amarone.

Sedan bjöds vi in i provningsrummet. Där fick vi smaka deras tre viner tillsammans med bröd, olika lokala ostar och salami.

Det var verkligen ett gediget hantverk vi fick smaka på och naturligtvis handlade vi av de olika sorterna.

Som slutvin fick vi smaka ett lite sötare vin som fått namnet Passioni del Dani, eftersom det är pappans skötebarn och medan brodern står som vinmakare för de andra. Det var ett vin man får fram när man jäser torkade druvor som till Amarone, men avslutar jäsningen lite tidigare så en viss sötma finns kvar. Malvina tyckte det var ett givet sällskap till en bra bok!

Vi blev så otroligt väl omhändertagna och Malvina lyckades verkligen med både språk och kropp förmedla den passion med vilken familjen driver sin vingård.

På kvällen tar vi ytterligare en tur ut till vinrankorna med våra kameror. Det var så stilla och magiskt vackert så vi ville knappt gå in igen.

På morgonen slog vi upp dörren och möttes av den här utsikten, vilket inte var helt fel till frukost.

Snart var det dags för oss att lämna det här lilla paradiset men vi får drömma oss tillbaka hit i vinter när vi öppnar en av flaskorna med Amarone della Valpolicella DOCG Classico från 2015.

 

Chioggia - "Lilla" Venedig och "riktiga" Venedig.

Nu har vi startat hemresan norrut även om vi har tänkt oss massor med spännande stopp längs vägen. Från San Marino åker vi längs östkusten och nästa stopp blir Camping Adriatico, i Sottomarina några mil söder om Venedig. Campingen finns med i ACSI-katalogen, vilket gör att vi nu på eftersäsong campar för 21€/natt inklusive allt (även mattorna blev som nya i en stor tvättho, även om vi fick göra jobbet själva...). Det blev till sist tre nätter här. Sottomarina är en riktig badort med massor med hotell, campingar och ställplatser, där gissningsvis många italienare tillbringar sin semester. Campingen har en egen privat strand med parasoller och solstolar, men ingen såg vi som badade när vi var nere och tittade på stranden, trots att temperaturen var riktigt ok.

Vi sökte oss hit mycket för närheten till Chioggia, som även brukar kallas ”Lilla Venedig”. Vi har hört flera som skulle vilja uppleva Venedig som det var innan alla miljontals turister kom dit och tänk att man nästan kan få göra det här i Chioggia. Här finna inte alls samma mängd med turister, men däremot historiska torg, små kanaler med fiskebåtar längs kanterna, tvätt som hänger på tork över gatorna och allt vad man förknippar med en mysig italiensk stad.

Vi tar våra cyklar och trampar iväg längs den fina cykelbanan bort mot Chioggia, som ligger på en ö, sammanbunden med fastlandet med ett par broar.

Visst är det en mysig stad. Vi strosar längs kanaler, främst Venakanalen som har nio broar och den är inte längre än att vi går längs hela.

Längst ut mot hamnen kommer vi till stadens ”balkong” Ponte Vigobron byggd 1685 och 1762 dekorerades den med marmor

När vi sedan .behöver lite rast/vila kan vi köpa varsin Aperol Spritz till det mycket humana priset 4€ styck (inklusive ett bord på kanalkanten).

Det blev en riktigt fin dag och vi som faktiskt tänkt hoppa över ”stora” Venedig, tänkte om och kände att det trots allt kunde vara roligt att besöka denna mytomspunna stad. Beslutet blev lättare att ta när vi fick se att det gick en båt från bron ut mot Choggia med avgång kl. 09:30 och den går tillbaka från Venedig kl. 17. Båtresan tar ca 1,5 timme.

På söndagsmorgonen travar vi iväg i god tid. Eftersom det bara är drygt 2 km ville vi inte ta våra cyklar och ställa dem där med batterier i hela dagen. Vår båt bar det lovande namnet Vivaldi.

Vad skulle vi då mötas av i denna stad?? 

Naturligtvis massor med turister. Vi läste någonstans att Venedig besöks av ofattbara 30 000 000 turister varje år, de flesta dagturister, precis som vi och vi förstår att de pratar om att införa en turistskatt, speciellt på alla de turister som kommer med de enorma kryssningsfartygen och kanske inte ens äter en måltid i staden, eftersom det ingår på båten..

Vi kliver av centralt och går längs vattnet. Den första ”kändisen” vi fick syn på var Suckarnas bro, mellan det forna fängelset och Dodgepalatset.

Sedan kom vi till Dodgepalatset, som varit residens för dogen av Venedig. Det uppfördes 1309-1424. Det är en vacker byggnad i marmor och kalksten från Istrien. Numera är det ett museum, men den här dagen hade vi inga tankar på att besöka några av de berömda byggnaderna runt Markusplatsen då köerna löpte flera hundra meter.

Piazza San Marco eller Markusplatsen får väl kallas hjärtat av Venedig. Här ligger den vackra Basilikan San Marco som har anor från 800-talet.

Kampanilen eller klocktornet är en rekonstruktion från 1912, då den tidigare hade kollapsat tio år tidigare. Tornet är nästan 100 meter högt så här har man säkert en otrolig utsikt över staden, men det fick vi som sagt var inte uppleva.

Markusplatsen var verkligen full med turister.

Vi går bort mot Rialtobron för att ha sett stadens mest kända företeelser. Här gick vi först upp på bron för en obligatorisk selfie...

… innan vi gick ner längs Canal Grande för att få se den vackra bron på riktigt.

Sedan tillbringade vi dagen med att strosa runt bland alla kanaler och gränder och titta på alla som tog en gondoltur. Detta ska vara så otroligt romantiskt men vi tyckte det inte ens såg trevligt ut där gondolerna nästan stod på kö för att ta sig fram i kanalerna.

Många foton blev det i de vackra miljöerna och naturligtvis hann vi med både glass och pizza.

Venedigs röda flagga med Markuslejonet vajade på en del flaggstänger.

Tilläggas kan väl att staden och dess lagun fick status som världsarv 1987.

När klockan närmade sig 17 och vi skulle gå tillbaka till båten hade folkmängden på Markusplatsen avtagit en del så vi gick en ny vända där.

När vi sedan kom hem hade stegräknarna fått jobba ordentligt, men vi var mycket nöjda med beslutet att åka till Venedig och få uppleva denna otroliga stad, byggd på pålar. Ingen vet väl egentligen om Venedig kommer att klara sig eller om den så småningom kommer att ligga under vatten. Vi sjönk trötta ner under markisen och njöt av lite plockmat och ett glas av vårt lokala rödvin (det som var så lokalt att det inte ens hade etikett när vi hämtade det på morgonen). Vi har nog nästan blivit beroende av italiensk plockmat, så gott det är.