Norra Kvills Nationalpark

När vi lämnade Eksjö ställde vi in GPS:en på Norra Kvills Nationalpark. Eftersom vi ”samlar på” våra 30 nationalparker skulle detta bli vår 14:e. När vi nalkas parkeringsplatsen vid entrén där vi tänkt övernatta blinkade blåljus framför oss och när vi kom fram visade det sig att ett dött träd fallit över en personbil på parkeringen. Tack och lov var bilen tom när det hände, men bilen fick forslas bort med bogserbil. Visst ska träd få stå kvar i nationalparker men ibland kan det ju faktiskt bli farligt.

Nora Kvill ligger utanför Vimmerby och blev nationalpark 1927. Sedan utvidgades den till dagens storlek 1994. Skogen här har fått växa fritt i över 150 år och merparten av alla träd är tallar, eftersom de klarat de bränder som förekommit. Här finns också många gigantiska stenblock som minnen från istiden.

Vi sov hur som helst gott tillsammans med husbilar av olika storlekar och modeller...

Dessutom fanns en fin rastplats, Näckön, ett par hundra meter från parkeringen. Här var flera tält uppsatta på kvällen och där utnyttjades grillplatsen av många.

På morgonen packade vi en fikaryggsäck och ger oss iväg mot nationalparkens entré. Det finns två vandringsleder; Lilla Idgölen- rundan (blå 4 km) och Stora Idgölen-rundan (röd 2,5 km).

Vi kombinerar dessa så vi rundar båda sjöarna och får en ca 6 km lång vandring. Lederna är föredömligt skyltade så att lyckas gå vilse här är nästan en bedrift.

Det blir en kuperad men ändå lättgången vandring runt de båda sjöarna.

På ett par ställen låg trädstammar över stigen men än klarar vi av att ta oss över...

Efter en rejäl uppförsbacke når vi Idhöjden där en bänk står som gjord för en fikapaus med en läcker utsikt. Vi njuter verkligen av tystnaden, förutom fågelkvitter, och hittills har vi inte mött eller sett några andra vandrare.

Sedan bär det nedför igen och på något ställe riktigt ordentligt så att ett rep har satts upp till hjälp. Det kan säkert vara bra när det är blött och slipprigt, men idag var det torrt och fint.

Vi kommer till en ny korsning och här väljer vi att runda även Stora Idgölen. Där får vi flera fina fotovyer över sjön och de vackra näckrosorna har precis börjat blomma.

När vi kom tillbaka till husbilen hade parkeringen fyllts med ett 10-tal husbilar, samtliga med tyska registreringsskyltar. Vi var riktigt nöjda med vår promenad och nu kan vi bocka av nationalpark nummer 14.

 

Garphyttans Nationalpark

När vi nu bodde på First Camp Ånnaboda kunde vi konstatera  att vi bara hade en dryg mil till Garphyttans Nationalpark och vad passade då bättre än att besöka den mellan våra besök vid Tysslingen. Vi "samlar" ju på nationalparker och ett besök här skulle vara den 13:e nationalparken vi besöker.

Garphyttans nationalpark bildades 1909 och är en av Sveriges äldsta nationalparker. Marken består till största delen av de forna ägorna till Östra gården, en av fyra bergsmansgårdar i Svenshyttan. Kärnmiljön består av den gamla gårdstomten och den kvarvarande öppna odlingsmarken, som idag sköts med årlig slåtter. Här finns en mängd olika växter och djur som är typiska för det äldre odlingslandskapets ängsmarker. Skogen här höggs ner på 1800-talets senare del för att bli till kol till Garphytte bruk, som vid denna tid hade stort behov av träkol. Även idag kan man här och var se rester av kolmilor i nationalåarken. Den omgivande barrskogen får idag utvecklas fritt till naturskog, där både gamla och döda träd lämnas kvar, en miljö där många sällsynta växter och djur trivs. Det är säkert jättefint här lite längre fram på våren då det finns täta mattor med blåsippor, vitsippor, gullvivor och liljekonvaljer.

När vi kom fram till entrén fanns där ett par nybyggda picnickplatser med eldstäder. Vi tänkte att vi skulle försöka ta vandringsleden till Skomakartorpet och fikaplatsen där. 

 

Det var nu inte det lättaste eftersom det fortfarande låg snö inne i skogen. Den första leden vi började gå fick vi vända då vi nådde ett isigt dike.

När vi sedan försökte ta en annan led träffade vi på två män som höll på att röja upp leden. De berättade att det fanns tretåig hackspett en bit in i skogen. 

Vi hörde både dess klagande läte och när den hackade i en trädstam, men trots att vi slog oss ner på en trädstam och väntade fick vi aldrig syn på den.

Bild från Wikipedia

När vi kom lite längre in på leden blev mängden nedfallna träd och bråte över stigen allt rikligare. Till slut såg vi inte vart stigen gick i snön så då fick vi vända även här.

Besöket blev sålunda lite avhugget men massor med frisk luft och fågelkvitter fick vi njuta av och vi tycker ändå att vi kan bocka av Garphyttans Nationalpark på vår lista över besökta parker.

Abisko Nationalpark och Abiskojåkkas kanjon.

På den här resan kommer vi att tillbringa flera dagar runt Abisko turiststation och Abiskojåkka med sin kanjon.

Abisko nationalpark inrättades 1909 och var tillsammans med åtta andra nationalparker i Sverige de första som inrättades i Europa. Fjälldalen som nationalparkenligger i har formats av inlandsisen. Här flyter Abiskojåkka fram, för att mot slutet kasta sig ut i en kanjon mellan branta klippor av hårdskiffer och dolomitkalk. Där jokken mynnar ut i Torneträsk har det bildats ett fågelrikt delta. En dag åker vi för att titta lite närmare på kanjonen. Vi går först en tillgänglighetsanpassad led längs jokken fram till en rastplats. Där finns också den vackra Nationalparksstjärnan.

Sedan fortsätter leden som en stig bort mot en bro där man sedan kan ta stigen på andra sidan tillbaka.

Här kan vi inte låta bli att ta ett nostalgifoto på oss, eftersom vi var här på vår första husbilsresa för tio år sedan och tog en selfie på den stenen. (Tänk om tio år kommer vi väl varken upp eller ner på den stenen...)

När vi gått runt och närmar oss turiststationen passerar vi Gränsförsvarsmuseet, som två damer håller öppet under helgen. Museet har som syfte att lyfta fram och tydliggöra beredskapstiden och det kalla kriget i de svenska fjällen. Det var enkelt och intressant.

Ett rum innehöll också information om malmbanan och här träffade vi åter på legenden om Svarta Björn, som vi skrev om när vi besökt Rallarkyrkogården. På fotot står hon i dörren.

På några av skärmarna informeras om de enorma malmtågen. Ett tåg transporterar 5 000 ton malm i 52 vagnar. Totalt fraktar malmbanan omkring 20 miljoner ton på ett år, vilket innebär att ca 4 000 fullastade tåg går från gruvorna till hamnarna under ett år.

När vi tittat runt på utställningen blev vi bjudna på riktigt
kokkaffe, kokat över öppen eld.

Nästa dag går vi en liten vandring på 6-7 km som delvis följer Kungsleden och Abiskojåkka, innan den svänger av vid första meditationsplatsen på Dag Hammarsköldsleden.

Då går vi mot en liten sjö, Vuolip Njáhkajávri, som är som gjord för fikapaus. Flera gånger längs stigen får vi fina vyer över den allerstädes närvarande Lapporten.

Stigen går tillbaka över fina fjällhedar och vissa av dem sägs ha ständig tjäle – permafrost.

I en gångtunnel under vägen finns ett så fint konstverk, tycker åtminstone jag som gillar Street Art. Det heter Vildrenens vattenfall och är målat av Annica Waara, 2016. Samtidigt spelas en samejojk med samma namn, så läckert.

Efter den promenaden gjorde vi en ny bekantskap till lunch. Vi testade en av norrlänningarnas favoriter; Parisare (inte att förväxla med parisersmörgås med stekt ägg). Vi köpte några skivor gigantisk "falukorv" som sedan äts med hamburgerbröd med senap och ketchup, hackad gurka och lite sallad, inte alls så dumt! Enligt kännare ska man dricka läsken Trocadero till denna läckerhet men det fick duga med bubbelvatten.

I torsdags kom tolv av våra kamrater från Falköpings Fotoklubb upp och på eftermiddagen som bjöd på ett härligt väder blev det ännu en promenad med fototema längs jokken och naturligtvis en fikapaus på klipphällarna med massor med prat (och oj vad bilder vi tog). 

Eftersom vår kortläsare har givit upp får vi nöja oss med att hädanefter endast använda mobilbilder till bloggen, men det får bli ok det också!