När vi lämnade Saintes-Maries-de-la Mar och Camargue hade vi bestämt oss för att ta vägen direkt till Italien och Toscana och lämna alla andra lockande platser i Provence till ett annat tillfälle. Vi hade också bestämt oss för en åkdag utan avgiftsbelagda motorvägar. Vägarna slingrade sig å det värsta och när vi fram emot kvällen började titta efter en plats för natten hittade vi en ställplats på en gårdsbutik i utkanten av Grasse uppe i bergen. Vägen dit var inte helt enkel så det blev att fälla in backspeglarna på båda sidor där det var som smalast.
Här står man kostnadsfritt, men visst handlar vi lite av alla lockande delikatesser i butiken. För vår del blev det nougat, mandelskorpor och en burk pesto.
Det finns fem husbilsplatser och fyra av dem var upptagna den här kvällen. Här träffade vi faktiskt de första svenska husbilsåkarna sedan vi kom till Frankrike.
Nästa morgon fortsatte vi med Pisa som dagens mål. Nu blev det mest betalväg, genom tunnlar och över broar längs kusten. Det var bara att blunda och betala, då icke-betalvägar skulle ta mer än dubbla tiden. Efter Genua tog vi ändå undan betalvägar men hamnade i små trånga kuperade kustsamhällen så några repor från buskage i trånga passager hann vi få innan vi sökte oss upp till motorvägen igen.
I Pisa hade vi sett ut en ställplats på en del av sjukhusets parkering. Den hade 7 Platser och det fanns möjlighet att tömma toalett och gråvatten. Dessutom var den kamerabevakad och inom låsta grindar.Den här kvällen delade vi den med en italiensk husbil och för platsen betalade vi 10€.
Som husbilsåkare kan vi ofta välja vackra vyer men den här gången var det si och så med det. Visserligen hade vi en DNA-molekyls dubbelhelix i rondellen framför oss, så för mig som jobbat många år på ett Genetiklaboratorium kändes det nästan som hemma.
Nästa morgon tog vi lokalbussens linje LAM Rossa fram till stationen, en resa på ca 15 min , för att främst se på sevärdheterna på Mirakeltorget, Piazza dei Miracoli. Vi fick en promenad på 20 minuter dit och då korsade vi också Arno som rinner genom staden.
När man tänker på Pisa är det väl främst det lutande tornet som är stadens främsta kändis, men är man bara lite intresserad av vacker arkitektur så är det en dröm att gå runt här bland de vackra byggnaderna. Vi har hört många som tycker det varit alldeles för turisttätt här och visst var det grupper med reseledare och många andra turister, men ändå inga större köer när vi skulle besöka någon byggnad, så ok tyckte vi.
Vi köpte en biljett som var giltig till domen och Dopkapellet. Domen är en enorm byggnad, som är byggd i marmor och sten, så vacker. Den byggdes runt 1100 och vi fascineras som vanligt över vad de kunde på den tiden.
Interiört är den lika vacker. Väggarna pryds av vackra målningar och även kupolen pryds av fresker, så det gäller att titta åt alla håll.
Den snidade predikstolen från början av 1300-talet gjordes av Giovanni Pisano. Den räknas som ett av den medeltida skulpturens mästerverk.
Sedan går vi till Dopkapellet. Det är så vackert, nästan som en gräddbakelse. Det stod färdigt 1063 och är hela 54 m hög och 34 meter på bredden. Inuti har den en otrolig akustik, vilket en man demonstrerade. I mitten står en åttakantig dopfunt och mitt i den finns en staty av Johannes Döparen. Även Dopkapellet sägs luta om än inte så mycket som kampanilen, det lutande tornet.
Så var det då ”Lutande tornet”, domkyrkans klocktorn som började byggas 1173 och stod helt klart 1372. Det 55 meter höga tornet började luta, p g a markförhållanden, redan innan det var klart. På 1990-talet stängdes tornet för besökare och tornet restaurerades. Innan lutade tornet 5,5 grader och numera lutar det 4 grader och nu kan man åter besöka tornet, vilket vi inte gjorde. Vi tyckte det räckte med att beundra det utifrån. Det gäller dock att inte räta upp bilderna i redigeringsprogrammet....
Ett par ”turistbilder” kunde vi inte låta bli att ta, men ännu roligare var nästan att se andras försök att få bilden där de puttar ner eller tar emot tornet.
Hela det här fantastiska området sattes upp på UNESCO:s världsarvslista 1987 och när vi var nöjda med besöket strosade vi tillbaka till stationen och hittade den rätta bussen på linjen LAM Rossa med Odspedale (inte helt olikt vårt hospital) som slutstation.
Sedan lämnade vi ställplatsen och begav oss ut på Toscanas vägar, men det är en helt annan historia.
