Sala Silvergruva

Trots att vi bara varit hemma några dagar sedan vår förra husbilsresa längtade vi verkligen att få ge oss iväg på en längre resa, som för ovanlighetens skull är mycket vagt planerad. Det enda som är hugget i sten är att vi ska vara i Abisko 8-11 september men vi kommer säkert inte att ha några större problem att fylla ut de nästan tre veckorna tills dess. Som de flesta vet har vi en oändligt lång lista på orter och sevärdheter vi gärna vill besöka och den listan blir inte kortare när vi inspireras av många härliga resebloggare och andra husbilsresenärer.

Vårt första mål blir Sala, där vi ställer in GPS:en på ställplatsen på Museigatan. Här finns fyra platser med el och i nuläget möts vi av en lapp på elskåpet med texten; ”Välkommen! Vi bjuder på elen”. För övrigt består servicen av soptunnor, men läget är centralt och bra så vi tackar Sala kommun.

Det blev en lugn kväll då vi hejade fram Mondo till ett nytt EM-guld och snart vaknade vi upp till ännu en solig dag. Trots detta tog vi fram långbyxor, fleecetröjor och jackor eftersom vi bokat biljetter till en 155 meters-visning i Sala Silvergruva och enligt biljetten är temperaturen där nere +2 grader. Biljetter bokas på nätet, priset för vuxna är 250 kr och guidningen varar en dryg timme. Det finns även en längre tur för de riktiga gruventusiasterna.

Sala Silvergruva har en lång historia. Den har varit i kontinuerlig drift från 1400-talet till 1908. Efter det har det brutits zink, tills den sista gruvan stängdes 1962. Under de bästa åren på 1500-talet producerades 3-5 ton silver/år och totalt utvanns mer än 4 500 ton silver och 40 000 ton bly.

Sedan 1988 ägs gruvan av Sala kommun och är en besöksgruva med gruvmuseum. Området förklarades 2013 som byggnadsminne med syftet att bevara det unika området för framtida besökare.

Vi åker bort till gruvan i god tid och att missa infarten är näst intill omöjligt.

Inför guidningen samlas vi vid Knektschaktet, gruvans äldsta, fortfarande intakta schakt. Redan vid 1600-talets mitt ska det ha varit 150 m djupt. Byggnaden ovanpå schaktet uppfördes 2003 och är en rekonstruktion av 1887 års original.

Här får vi prova ut hjälmar innan vi tar plats i hissen som på 4-5 minuter tar oss ner 155 meter i gruvan. Här får vi både via en film och guiden Petri ta del av hur gruvarbetarna hade det här under långa arbetsdagar.

Vi gick runt här i dunklet och passerade långa gångar, stora salar där malmen har brutits och här nere finns också två uppvärmda salar som idag används till konserter, fester och middagar.

2008 gästades gruvan av kronprinsessan Viktoria. Hon fick lämna sin namnteckning för gravyr på väggen, men av någon anledning var det inte oss förunnat...

När vi kom upp ovan jord igen strosade vi omkring på området. Här finns även drottning Christinas schakt under vilket vi var på guidningen. Det är gruvans centralschakt och bröts i omgångar ner till 257 meters djup. Idag är nästan allt under 155 meter vattenfyllt. Den vackra byggnaden över schaktet uppfördes 1858 och har blivit lite av gruvans symbol.

Längst norrut ligger Carl XI:s schakt, som påbörjades redan 1670. Under 1800-talet gjordes schaktet djupare och det är Silvergruvans djupaste punkt med 318 meter. Byggnaden ovanpå schaktet, som kallas lave, sägs vara Sveriges äldsta bevarade, uppförd 1835.

Vi gick också förbi klockstapeln, som byggdes 1733. Långt tidigare fanns dock en klockstapel som ringde till gruvbön, markerade när arbetspassen började och slutade, samt slog larm om olyckor hände i gruvan.

Efter vår promenad var vi tämligen varma så att byta till shorts och t-shirt innan vi fortsätter norrut kändes helt ok. Vi är glada så länge vi kan få vara lite lättklädda för troligen får vi använda alla tjocka kläder vi har med oss innan vi är hemma igen!