Röttle by och Habo kyrka

När vi installerat oss på rastplatsen vid Gyllene Uttern i onsdags såg det ut att bli en riktigt vacker kväll, medan det utlovades regn och moln på torsdagens morgon. Vi tog då en kvällspromenad ner till Röttle by, som ligger tre km söder om Gränna och ett par km från vår parkering. Äldsta belägg på byns namn och kvarnarna i ån härrör från 1279. Byns bebyggelse består av rödfärgade ålderdomliga, timrade enkelstugor och parstugor i en eller två våningar från 1700- och 1800-talen. 

Röttleån har gett platsen dess namn. Denna sträcka av ån benämns på medeltiden för rytlofors  den rytande forsen.Byn var på 1600-talet greve Per Brahes industriby. Här fanns Smålands första pappersbruk, ett borrbruk och andra verkstäder. Röttleån stod för kraften. 

Vi gick Röttlestigen som är en rundslinga på 1,3 km och längs vägen finns skyltar som berättar om byns historia. 

Den går förbi de två kvarnar som ännu finns kvar; Längst uppströms ligger Rasmus kvarn vars byggnad från 1650-talet var ett borrbruk med tillverkning a musköter, men som omkring år 1700 byggdes om till mjölkvarn. 1977 restaurerades kvarnen och körs med vattenhjulskraft. Vid några tillfällen varje sommar hålls kvarnen öppen för visning för allmänheten.

Sedan fortsätter vi ner längs Röttleåns ravin. På åns vänstra sida   ligger den andra bevarade kvarnen, Jerusalems kvarn med troligen medeltida delar i byggnaden. Här stannar vi och beundrar åns framfart i det fina vattenfallet.

Sedan fortsätter vi längs ån tills vi når Röttle hamn vid Vättern. Här finns ångbåtsbryggan där ångbåtarna lade till fram till 1930-talet. Nere vid hamnen fick vi se en riktig "sötchock", en dopping kom simmande med sina små, varav tre lyckades få lift på mammans rygg. 

Röttle by verkar vara en väl bevarad hemlighet som inte är speciellt känd. Vi tyckte vi fick en riktigt fin promenad och det är en plats där vi gärna rekommenderar ett besök.

Vägen tillbaka till Laikan blev lite svettig då det sluttade uppför i stort sett hela vägen medan solen gick ner över Vättern. Efter den kvällspromenaden somnade vi fullkomligt ovaggade.

På torsdagen hade jag (B-M) tid för en fjärde covidspruta på eftermiddagen så efter frukost fortsatte vi hemåt.
Dock hade vi planerat in ytterligare ett stopp på vägen. Vi styrde mot Habo kyrka en plats jag aldrig har besökt trots att vi ofta besöker kyrkor på våra resor. 

Habo kyrka kallas ibland "den måleriska träkatedralen". Den är säregen både genom sina målningar och sin arkitektur. Habo kyrka fick sitt nuvarande utseende 1723. Den första kyrkan tros vara byggd på denna plats på 1100-talet. 

Den är byggd nästan som en katedral med läktare runt hela kyrkan. Kyrkan avspeglar den gamla tiden genom att man har kvar logerna för det finare folket, bänkar för bönderna och läktare för torpare, drängar och pigor. Målningar från katekesen, täcker hela kyrkan från golv till tak. De är från 1741-1743 och konstnärerna hette Johan Kinnerus och Johan Christian Peterson och var båda från Jönköping. 

 

Takmålningarna visar bl a Dopet (Jesus döps av Johannes Döparen)

och Nattvarden (Djävulen tittar fram under bordet, samtidigt som Judas lämnar rummet).

På sidoväggarna är tio Guds bud målade.

Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa...

Målningarna i kyrkan har aldrig varit övermålade. De restaurerades 1912 och en större konservering gjordes 1952.

Altaret är från 1300-talet och gjort av sandsten, medan altartavlan från 1723 visar Jesu korsfästelse, begravning och uppståndelse. Klockan i altartavlan är unik och byggd i Jönköping 1750. Den har bara en timvisare och varje hel timme slår pojke som sitter ovanför klockan på ett par halvklot med en hammare. Detta lyckades vi inte passa in under vårt besök.

Predikstolen är gjord 1723 av en lokal bildhuggare. Runt den står de tolv apostlarna med sina symboler.

Dopfunten i sandsten, från mitten av 1200-talet är det äldsta föremålet i kyrkan.

Den vackra orgelns fasad och piporna är från 1736, även om själva orgelverket byggdes 1962. 

Till vänster om altaret finns stensakristian, som är från medeltiden och enda delen av kyrkan som är av sten. Den fungerar numera som andaktsrum. Där finns en stor träskulptur föreställande Johannes Döparen med ett lamm. Den är från 1200-talet. 

När vi ser en del saker som det här ställer vi oss frågan; Hur kan de veta vad det är och hur gamla sakerna är? Oavsett svaret är vår historia otroligt spännande! När vi tittar lite närmare på väggarna fascineras vi också över sättet de byggde på...

Utanför kyrkan står en klockstapel, eftersom kyrktornet bara är en prydnad utan några klockor. I klockstapeln, som byggdes 1760, finns tre klockor. De två största, som blivit omgjutna är troligen från 1500-talet, medan den minsta är gjuten 1760 i Jönköping.

Visst är det här en otroligt vacker kyrka och att den lockar turister från när och fjärran är inte svårt att förstå. Samtidigt med oss stod det bilar från både Belgien och Frankrike på parkeringen. Då kan man kanske tycka att det var på tiden att jag efter alla år äntligen besökte Habo kyrka, trots att jag passerat på vägen mot Jönköping åtskilliga gånger varje år i hela mitt liv. Lars har åtminstone varit här även om besöket nästan bör vara preskriberat vid det här laget. Detta blev sista stoppet innan vi åkte de sista milen hemåt och så var vår lilla roadtrip över för den här gången.