Vindelälven och Mårdselforsens naturreservat

När vi på torsdagskvällen kom till Vindelns Camping och installerat oss på vår plats tog vi en promenad och döm om vår förvåning när två par från Tibro och Mölltorp som vi inte träffat på flera år sitter och fikar vid ett långbord med sina vänner. Ibland är världen bra liten. 
Vi hann ta en promenad längs Vindelälven innan det var dags att kalasa på typisk torsdagsmat; gul ärtsoppa och pannkakor.

Nästa morgon fortsatte vi några mil längs väg 363 till Mårdsele naturreservat. 

Det här är ett av Vindelälvens mäktigaste och mest natursköna områden och består inte bara av Mårdseleforsen utan även av Sikseleforsen, forsen Nedre Sikselet och en del av Storlidens dalsida.

Vindelälven är en av de fyra oreglerade Norrlandsälvar som finns kvar så här kan man verkligen nynna på Evert Taubes 
"...låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur...".
Här vid Mårdsele delar Vindelälven upp sig i flera fåror och det finns massor med öar som ändrar form med vattnets framfart. Även om det ska vara mest vatten i juni vid snösmältningen så var det ett fascinerande skådespel vi fick se.
Man har gjort en led (ca 2 km) som går runt öarna, med två långa hängbroar över de bredaste forsarna och massor med fasta broar. 

Vi började räkna dem men efter stund gav vi upp.

På flera ställen fanns jättegrytor och fint slipade hällar som minner om vattnets framfart.

Vi  åkte ner och parkerade där en anpassad ramp leder fram till den första hängbron, men när vi sedan kom ut på väg 363 igen såg vi att det fanns en bra parkering där och också en restaurang, Wild River, som är öppen sommartid, och skall servera förstklassig mat. Nu var vi inte sugna på något ätbart så vi fortsatte mot Vilhelmina, via Barsele, där Rantamor och -far hade rekommenderat ett övernattningsställe vid en sjö.
När vi var nästan ute vid E12 hade vi lite kontakt med "Rantisarna" och de skulle övernatta på Blåviksjöns Rastplats på sin väg till Hemavan. Dit hade vi då bara en halvmil så vi stannar där och sätter på kaffe tills de kommer.

Sedan vevar Rantafar ner stödbenen för kvällen och får en "stödbensöl" och tänk Lars fick en också, trots att vi inte ens har några stödben på husbilen.

Det blev en riktigt trevlig kväll även om kylan kom krypande.
Fint sällskap fick vi också.

Vi hade dessutom en otrolig utsikt över Ume älv när solen dalade, mörkret började lägga sig och det var dags att dra sig in i värmen.