Vårvandring i vackra Valle

 

 Att jag hyser en stor kärlek till Valle härad och kamelandskapet där är väl ingen hemlighet och just den här årstiden när Billingens sluttningar lyser vita av körsbärsblom är det så vackert att inte någonting kunnat få mig att tacka nej till en vandringsdag där, när några av mina gymnasiekamrater från naturlinjen i Skara (1973) hörde av sig för ett tag sedan. Vi träffades vid Eggby kyrka och började med en god räkmacka från Nordpolens konditori i Vara som lunch. 

Med Boel som guide gick vi sedan en vandring som var 8-9 km.

Den gick i det vackra landskapet med sina böljande kullar, åsryggar och mängder med sjöar (Det sägs att det finns lika många sjöar i Valle härad, som det finns dagar på året och efter en sådan här dag är jag beredd att tro på det). Att sedan Vallevägen kallas "Världens vackraste väg" där den slingrar sig fram gör inte saken sämre. Allt det här vackra är ett resultat av den sista istiden.

Eggby kyrka

Vi hade verkligen valt en bra dag för solen värmde och efter vägen kunde vi njuta av alla vackra vårblommor. Inne i skogen blommade fortfarande lite blåsippor och tittar man närmare på dem är det riktiga konstverk.

Sluttningarna var täckta med vitsippor... 

...de fina skogsviolerna blommade...

...i hagarna hade gullvivorna slagit ut...

... och på ett ställe hittade vi de små skönheterna förgätmigej.

Det allra vackraste är nog ändå alla blommande körsbärsträd, som troligen slagit ut de senaste dagarna.

Det blev en omväxlande vandring genom hagar, uppe på åsar och senare kom vi in i skog. Nästan hela tiden hade vi närkontakt med vatten.

När vi närmade oss Höjentorps slottsruin kände vi den härliga doften av ramslök och tänk om några veckor när alla knoppar slagit ut här.  

Höjentorps gård har anor från år 1284 då den tillhörde biskopsämbetet. Så småningom kom gården att bli en kungsgård som tillhörde kronan. Magnus Gabriel de la Gardie lät bygga ett slott här, som dessvärre brann ned 1722. Det finns idag bara en källare kvar efter slottet. I den gamla slottsparken finns stora lövträd och förvildade parkväxter som akleja och krollilja. Visst är det häftigt att fantisera om hur det såg ut här med terrasserna ner mot sjön och det vackra slottet uppe på kullen.

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua.

Här gjorde vi en avstickare för att inta lite fika, som vi vid det här laget hade förtjänat. Helena bjöd på en god toscakaka till vårt kaffe och eftersom bryggan delvis låg under vatten fick vi slå oss ner på några murkna stubbar. 

Sista biten tillbaka till Eggby kyrka följde vi vägen och innan vi skiljdes för den här gången blev det lite mera prat på Eggbysjöns badbrygga. Kent var den ende som tog sig ett dopp i det 14° varma/kalla vattnet. Den här dagen blev ett härligt avbrott i vårt flytt- och städarbete och så kul det är att ha kvar dessa härliga vänner som jag tillbringade tre skolår tillsammans med för snart 50 år sedan, att det sedan blev en tallrik ramslökssoppa som kvällsmåltid får väl räknas som ännu ett plus...