Att åka kanalbåt på Dalslands kanal är något vi har pratat om att göra, men av någon anledning har det aldrig blivit. Nu hade vi några blanka dagar i almanackan (det är inte lätt att hinna allt man vill som pensionär) och när vädret såg så bra ut bestämde vi att det äntligen skulle bli av.
Dalslands Kanal byggdes 1864–1868 under ledning av Nils Ericson och Werner Ericson. Kanalen består av ett 240 kilometer långt segelbart sjösystem
med omkring 12 kilometer grävd eller sprängd kanal. Den möjliggör
båttrafik mellan Vänern och delar av sjösystemet i Dalslands inre och sydvästra Värmland, vidare upp mot norska gränsen. Det som kom att bli Dalslands kanal var från början Upperudsälven. I kanalen finns 17 slusstationer och 31 slussar. Kanalens mest kända sevärdhet är väl akvedukten i Håverud. Den leder vattnet över en ravin med en sluss
vid Åklångs utlopp och tre slussar vid Övre Upperudshöljen och är ensam
i sitt slag i Sverige som en plåtkonstruktion. Inspirationen till konstruktionen fick Nils Ericson troligtvis från samtida
engelsk ingenjörskonst och kanalteknik. Akvedukten tillverkades 1868 i
Stockholm av Bergsunds Mekaniska Verkstad
och sattes ihop på land innan den sattes på plats. Akvedukten är en
fritt hängande bro, som vilar på två murverk. Den är 33,5 meter lång och
plåtarna sammanfogades med 33 000 nitar. Sommartid erbjuds tre olika kanalturer mellan Bengtsfors och Håverud, med möjlighet att åka rälsbuss tillbaka. Vi fastnade för den som heter "Halva Kanalrundan" och går mellan Långbron och Håverud. Trafiken drivs av familjen Holmedahl och Dalslands Kanaltrafik AB. Det finns två båtar som trafikerar linjen, dels flaggskeppet M/S Storholmen, som byggdes 1896 och den betydligt nyare Dalslandia, som byggdes för kanalen 1973. Sommartid går det en tur i vardera riktningen varje dag, mån-lör. Under färden kan man äta lunch, bestående av lokalt rökt lax med tillbehör, men idag var ett större sällskap inbokat så den möjligheten fanns inte för oss.
Vi åkte upp till Långbron i god tid före avgång och hann svalka oss med en glass...
...innan Dalslandia kom inglidande under landsvägsbron.
Dalslandia är godkänd för 110 passagerare men i pandemitider såldes 65 biljetter (med 110 passagerare lär det vara rejält trångt). Det kom en buss på utflykt som skulle med på samma tur och i det sällskapet kändes det här med social distans totalt bortglömt (även om de flesta antagligen uppnått den åldern att de var fullvaccinerade).
Först kom vi till en riktigt smal passage, så det var tur att Dalslandia är knappa 4 meter bred.
Vi passerade sammanlagt 11 slussar på vår väg ner mot Håverud.
Någon av dem var fortfarande handdriven.
Förutom lunch i restaurangen serverades baguetter, fika och glass, så för vår del blev det var sin baguette med salami och brieost.
När vi kom ut på sjön Råvarpen mötte vi M/S Storholmen, med sitt flaggspel, som var på väg i motsatt riktning.
När vi sedan närmar oss Håverud, känns det riktigt häftigt då kanalen förvinner rakt in i en ravin i berget. Här ligger några segelbåtar och väntar på broöppning och slussning.
Snart når vår båt den berömda akvedukten och efter ytterligare ett par slussar är vår kanaltur slut efter ca 3,5 timmar.
Vi har en timme på oss innan rälsbussen går tillbaka norrut och vi strosar runt lite kring akvedukten. Runt kanalen finns ett fint Besökscentrum, som vi tittade in i. Naturligtvis finns där också affärer och diverse möjligheter att få något att äta eller dricka.
Nu var det dags för öppning av järnvägsbron och döm om vår förvåning när den gigantiska bron faktiskt öppnas med handkraft.
Snart var det dags att bege sig till den lilla hållplatsen vid järnvägen och ta turen med DVVJ tillbaka. Det betyder Dal-Västra Värmlands Järnväg, men vi tyckte den unga konduktörens förklaring var bättre De Vackra Vyernas Järnväg.
Väl tillbaka i husbilen återstod bara att åka hemåt Falköping och nu kan vi bocka av ytterligare en punkt på vår långa "Att-göra-lista", vad gäller resor och upplevelser, både sådana långt bort och nära.
