Vackra Kinnekulle!

I söndags hade vi bestämt att vi äntligen skulle göra en vårtur till Kinnekulle. Enligt säkra källor blommade ramslöken på Munkängarna som allra ymnigast just nu och vi valde medvetet söndag - måndag i förhoppning att de flesta helgbesökarna åkt hemåt.
Vi hade tänkt övernatta i det fantastiska stenbrottet på berget och så här på söndagskvällen blev vi ca 15 husbilar som fricampade där och då hade vi gott om plats. Tack och lov slapp vi uppleva det som bloggen Våra Husbilsresor 
skrev om efter Kristi himmelsfärdshelgen med 100-tals bilar på plats. 

Stenbrottet på Kinnekulle är ett 40 meter djupt stenbrott där kalksten brutits mellan 1892 - 1979 då Cementa lade ner sin verksamhet i Hällekis. Då hade fantastiska 80 miljoner ton kalksten brutits.Den lilla sjön i brottet anlades på1980-talet för att rädda grundvattenförsörjningen till Munkängarna, som ligger nedanför.
Numer har det blivit ett uppskattat rekreationsområde med promenadvägar, grillmöjligheter och i dammen finns regnbågsöring inplanterad. Fiskekort krävs.
Vi tog en fin kvällspromenad runt brottet och den här underbara kvällen hade många sökt sig ut med kvällspicnic och grillar.

Den här miljön bjuder på otroliga vyer och lockar till massor med foton. 

Sedan satt vi ute länge och bara njöt. Det var verkligen en kväll när svensk försommar är som allra bäst!
På måndag förmiddag kom Lisa (med bloggen Lisas Hjulhus), Manfred och lilla Cissi. De hade med sig en packad fikaryggsäck så vi vandrade iväg mot Munkängarna för att njuta av drivorna av ramslöksblommor och den svaga vitlöksdoften som kändes i luften.

 

Namnet Munkängarna härrör troligen från tiden fram till 1400-talet då Råbäck tillhörde Vadstena kloster. området har varit naturreservat sedan 1970-talet och syftet är att bevara ett ädellövskogsområde, öppna ängsytor och en orörd klevkant.

Vi fortsatte vår promenad ner till Råbäcks hamn med stenhuggeriets röda byggnader. 

Här anlades Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri 1888, som ett av de första maskinellt drivna stenhuggerierna och ett tusenårigt hantverk omvandlades till industriarbete. Verksamheten drevs fram till 1970. Här kan man nu gå med på guidade visningar på det gamla stenhuggeriet, men dessa är inställda tills vidare p g a känd orsak.
Vid hamnen finns en populär ställplats och man har också ställt ur rustika stenbord. Här fikade vi innan vi travade tillbaka till stenbrottet.

Efter att vi vinkat "på återseende" till Lisa och Manfred åt vi en enkel lunch och gjorde oss klara för hemfärd.

Det blev ett sista stopp vid Österplana Hed och Vall. Det är nog Sveriges enda alvarmark utanför Öland och Gotland. Alvarmarken kännetecknas av kala kalkhällar och ett tunt jordlager på kalkberget. Här växer ett tiotal arter av orkidéer och främst de vårblommande Sankt Pers nycklar vid Österplana kyrka är en stor attraktion. Visst får man offra sig lite för att få till bilder på skönheterna...

Sedan var det bara att åka hemåt och sammanfatta vår första tur med Laikan med ett VG.

Premiärhelg med vår nya husbil...

Hela vintern och våren har vi funderat över vårt husbilsliv framöver. Skulle vi lägga ut en summa pengar på vår 10 år gamla husbil, som vi delat många härliga resor med de senaste fem åren eller skulle vi byta till oss något nyare och fräschare. Vi har varit runt och tittat hos husbilsfirmor och tittat på Blocket och andra sighter på nätet, men inte hittat den rätta. För ett tag åkte vi ner till Jönköping för att titta på en begagnad husbil som verkade intressant men väl på plats fick vi syn på en Laika Ecovip 409, årsmodell 2019, som var helt ny och i den trivdes vi omedelbart. Efter ganska mycket eftertanke bestämde vi oss och de senaste veckorna har vi bara väntat på att den skulle bli klar att hämta och att vår Bürstner skulle vara OK som inbyte.
I onsdags var det dags att hämta vårt nya rullande hem. Allt var klart förutom registreringsskyltar, som ska komma på posten nu i veckan. Så kul, men samtidigt svårt att plocka allt på plats i skåp, lådor och garage.

Visst var det värt att fira med ädla bubblor.

I fredags eftermiddag var det äntligen dags för premiärtur. Vi åkte mot Hjo och stannade på  ställplatsen vid Stampens Kvarn, några km från Hjo centrum. Stampens Kvarn är numera en restaurang i den gamla kvarnen med anor från 1600-talet och där man malde till mitten av 1960-talet.

Ställplatsen har det mesta man kan önska i serviceväg, som duschar, toaletter tvätt - och diskmöjligheter. Kostnad 150 kr (+35 kr för el). På kvällen kunde vi njuta av kvällssolen och visst hade vi fått ett otroligt helgväder för vår premiärtur.

På lördagen gick vi längs Hjoån fram till mysiga Hjo. Det blev en riktigt fin promenad då åns dalgång är ett naturreservat. 

Här i ån går Vätteröringen upp i oktober-november för att leka. Den befruktade rommen grävs ner och kläcks på våren. Efter 2 - 3 år vandrar den ca 15 cm långa öringen, som då kallas smolt, ut i Vättern. På hösten kan man gå med på en guidad öringsafari längs ån. 
I Vättern finns Sveriges sydligaste naturliga bestånd av harr och även den vandrar upp här för att leka, men de gör det under april - maj.
Längs ån har det funnits flera kvarnar, fabriker och elverk. Fallhöjden från Mullsjön till Vättern är 45 meter  och den lilla åns vatten utnyttjades till driften av dessa. För att inte vara beroende av varierande vattentillgång anlades flera dammar. den största av dessa var Hammarsdammen som anlades 1901 och hade en fallhöjd på 7 meter. Den tömdes när dammfästet brast 1968.
Vi passerade Grebbans  Kvarn. det är den enda plats längs ån där berget går i dagen och bildar ett naturligt vattenfall. Den gamla kvarnen fick stå och förfalla men på 1990-talet restaurerades den och numera används den för konstutställningar, musikevenemang och av skolor i undervisningssyfte.

När vi kom fram till hamnen tog vi oss en titt på ångaren Trafik, som är ett av Sveriges bäst bevarade ångfartyg. Den blev K-märkt 2001 och tjänstgör numera som turistattraktion med turer till Visingsö, Hästholmen och Vadstena. Den gör även jazzturer på sommarkvällarna. Jag (B-M) har varit ute på Vättern med Trafik och det är något jag verkligen kan tänka mig en repris på.

Sedan var vi naturligtvis tvungna att svalka oss med en glass på Moster Elins glasscafé...

...innan vi drog vidare mot de gamla kvarteren med trähusbebyggelse som gjort att Hjo tillsammans med Nora och Eksjö räknas som "Tre Trästäder" och har belönats med Europa Nostras hedersmedalj för deras bevarande av den gamla bebyggelsen.

Sedan går vi tillbaka till husbilen och efter en sen lunch beger vi oss norrut mot Brevik. Där har vi sett ut en vandringsstig med geocacher. Inte nog med att den var lång, den var också vansinnigt kuperad, så när vi kom tillbaka till husbilen efter att ha loggat 18 cacher (och fått ge upp några..) stod stegräknaren för dagen på över 28 000 steg och vi hade gått drygt 2 mil. Det roliga var att det var riktiga blåbärsmarker och blir det blåbär av alla blommor så är det bara att ge sig ut i skogen om några månader.

Gissa om det var skönt att komma till Brevikens GK och deras fina ställplats på kvällen. 
På söndag förmiddag spelade vi en golfrunda på en bana i ett mycket bra skick.

Sedan var det bara att släppa handbromsen och nästa stopp blev en trevlig trädgårdsfika hos Lars svägerska i Tibro innan vi fortsatte mot nya mål.
Även om vår första helg i vårt nya rullande hem var över så kan ju vi som pensionärer utan ett väntande arbete på måndagsmorgonen bara säga; fortsättning följer...