Kinnekulle i vinterskrud.

 

Idag lovade SMHI sol och ca -7° men när vi vaknade låg dimman tät över Falbygden, så det blev att fundera ut ett resmål där sikten förhoppningsvis skulle vara lite bättre. Kinnekulle är ett paradis men vi har endast besökt "Kullen" på sommarhalvåret så vi packade ner lite fika och gav oss iväg. Vårt första stopp blev parkeringen vid vägen mellan Västerplana och Husaby, där vi definitivt inte var ensamma. Här passerar Kinnekulleleden och det var bara att följa den välmarkerade leden någon dryg km till fallet.
 

Vattenfallet och bergsformationerna ser man bäst om man tar sig ner för klevkanten och ser fallet "underifrån". Mest vatten är det naturligtvis här på våren men idag var det vackert med de häftiga frusna formationerna och det rinnande vattnet. 

För ca 9000 år sedan, när inlandsisen höll på att smälta, stod havet en tid vid denna nivå. Vågorna gröpte ur grottor där kalkstenen var lite mjukare. Kvar blev formationer av det hårdare materialet. Dessa påminner om de raukar som finns på Öland och Gotland. I berget har det bildats en naturlig trappa som man kan ta till fallets ovansida. Där finns också ett flertal picnicbord där man kan fika med en fin utsikt. Vi vände tillbaka samma väg och fortsatte sedan till Husaby kyrka. 

Den räknas som en av de mest kända kyrkorna i Sverige och när den byggdes på 1000-talet var den Sveriges första biskopskyrka. 

Den första kyrkan var troligen en stavkyrka som sedan byggdes ut. Kyrkan har ett unikt torn, ett s k västverk med ett rektangulärt torn med två runda torn vid sidorna. Tyvärr var kyrkan inte öppen på lördagar för det är många år sedan vi var inne där och interiören är sevärd.
 

De två gravar i form av två stora stenkistor, som finns framför kyrkans huvudport, sägs tillhöra Olof Skötkonung och biskop Unni, men om det stämmer är omöjligt att fastslå (biskopens grav är dock fastslagen som biskopsgrav⁾. 

Sedan var det fikadags och vid informationsplatsen fanns picnicbord, som vi sopade av snön från och tänk vad bra det smakar med kaffe och mackor efter några timmar i friska luften. 

Styrkta gick vi ner till S:t Sigfrids källa där Olof Skötkonung enligt sägnen döptes av den engelske missionären Sigfrid. Om kungen verkligen döptes i just den här källan är egentligen osäkert. I vilket fall som helst är Husaby och dess källor nära förknippat med Sveriges och Västergötlands kristnande.Dopet skedde i början av 1000-talet. 

Sedan fortsatte vi en liten bit längs vägen för att titta på ruinerna efter Biskopsgården. Den ska vara byggd från 1480 och framåt av biskop Brynolf Gerlaksson. Husaby var ett viktigt biskopssäte under hela medeltiden, även om Skara var stiftsstad med domkyrka. Genom ombyggnationerna fungerade den även som försvarsborg. I samband med reformationen 1527 drogs borgen in till kronan och förstördes därefter. På 1960-talet grävdes den ut och undersöktes. Den här platsen har vi aldrig besökt tidigare och vi visste inte ens att den fanns förrän vi läste informationstavlorna nere vid kyrkan. 

Nu hade vi ett planerat stopp kvar och det var Lasses Grotta. Lasse i bergets grotta är en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Här bodde vad som kallas "Sveriges sista grottmänniska" - Lars Eriksson tillsammans med frun Inga.  

Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad, speciellt en kall vinterdag som idag. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på. Trots det levde Lasse och hans hustru Inga här i nästan 30 år. Lars Eriksson föddes 1828 och blev en legend som bl a passionerad jägare och en man som inte kunde inrätta sig i det vanliga samhället. De levde här fram till sin död, Inga dog 1908 och Lars två år senare. Då vandaliserades och raserades deras boende men på 1940-talet restaurerades det och är nu ett givet besöksmål på Kinnekulle. 2002 restes en minnessten över Lasse och Inga på Husaby kyrkogård och 2016 spelade man in en film, Tjuvjägaren, om det annorlunda parets liv. Eftersom vi missade minnesstenen när vi besökte kyrkan får det bli en arkivbild.

När vi kom hem efter flera timmar ute i det krispiga vintervädret kan vi bara hålla med Carl von Linné som redan på 1700-talet tyckte Kinnekulle var en härlig plats att besöka.