Dune du Pilat och långa resdagar

I förrgår lämnade vi Brygge och tog en för våra mått mätt, en riktigt lång åkdag. Det blev över 70 mil på vägarna och för en gångs skull valde vi betalvägar, om de var de snabbaste så det blev en dyr åkdag. Annars tycker vi om att bila i Frankrike; vägstandarden är bra även om vi ibland hamnar ute i bondbyarna och det kan bli liiite trångt...

Utsikt på fikapausen

...och oftast finns bra alternativ till betalvägarna som löper nästan parallellt med dessa. Är det något som utmärker franska vägar så är det väl en förkärlek till rondeller. Varje liten by med självaktning har ett stort antal rondeller och "GPS-damen" hinner knappt ur den ena förrän vi ska köra in i nästa. Något annat som är speciellt för Frankrike är tilläggstavlan under hastighetsskyltarna, där det står RAPPEL. Googlar man på "rappel" betyder det påminnelse och står därför på skyltar efter t ex en påfart på vägen.

När kvällen började närma sig hade vi nått en bra bit söder om Le Mans och när vi tittade i ACSI-katalogen fanns det en slottscamping som hette Château de la Rolandière. Vi åkte dit och övernattade i det gamla slottets trädgård som gjorts om till camping med en hyfsat stor pool och flera vandringsleder i omgivningen.

I går vaknade vi av att det regnade på taket så istället för en förmiddagsvandring fortsatte vi med Biscarrosse som dagens mål. Det är ett riktigt Mekka för surfare och när vi installerat oss på Camping Campéole Le Vivier (finns i ACSI-katalogen) gick vi en promenad genom pinjeskogen som planterats för att binda sanden och tittade på några surfare som höll på i solnedgången. 

De som känner oss vet att vi alltid packar in ett par burkar matjessill, gräddfil och gräslök i husbilskylen så nu kan Biscarrosse hamna i samlingen med platser där vi njutit sillmåltid. där finns också Dubrovnik, Trier och Mont Saint Michel.

I morse åkte vi de två milen till Dune du Pilat, som är Europas största sanddyn. 2018 var den 109 m hög, 2700 m lång och 500 m bred. Den innehåller smått otroliga 60 miljoner kubikmeter sand. Enda sättet att ta sig upp på den är till fots. Antingen gör man som vi; pulsar två steg upp och ett bakåt eller också "fuskar" man och tar trappan som byggts för att underlätta uppstigningen. 

"Fusktrappan"

Det blev många pauser för att hämta andan innan vi äntligen var uppe och hade 360º utsikt över både hav och pinjeskogar. Vi var definitivt inte ensamma här men fick ändå en härlig promenad i den fina, vita "ökensanden". 

Brantare än man kan tro.

Efter lunch fortsatte vi söderut och gav oss ut på vidare upplevelser. Fortsättning följer...