måndag 31 augusti 2020

Vilhelmina och vägen upp till Trappstegsforsen.



På lördag morgon vinkar vi "Hej då" till Rantarna och startar på småvägar mot Vilhelmina. 


Där stannar vi och bunkrar mat och tankar diesel innan vi far norrut. Precis där vi ska svänga av ligger Bergmans Fisk & Vilt och tänk så passande att det börjar bli lunchdags. Vi beställer en pizza med rökt gårdsskinka och en laxkebab. Det smakar förträffligt.




När vi går ut har vi diverse delikatesser med oss; en rökt röding, frysta rödingfiléer, en bit varmrökt älgstek och lättrökt renskav (souvas). Så gott det ska bli framöver...


Mätta och belåtna börjar vi vår färd upp mot Vildmarksvägen.
Den här gången ska vi hoppa över flera platser vi besökte förra gången vi åkte här, t ex Fatmomakke, Bjurälven och Ankarede. Vi hoppas däremot få uppleva Stekenjokk i hyfsat väder eftersom det var storm och ösregn då. 
Vi gör några stopp efter vägen. Det första blev vid Sagostigen, där Näcken sitter med sin fiol i bäcken. Vi går en liten promenad i skogen där det finns tavlor med kortare sagor om olika väsen. Dessutom loggade vi en och annan cache vid våra stopp.





Nästa stopp blev vid den fina Litsjöforsen. Här hann vi med en fika på rastplatsen innan de svarta molnen hann hit. Då tar vi en powernap medan det smattrar på taket.








Nästa fors blir Trappstegsforsen, där vi stannar för natten. Det är den största och mest kända forsen längs Vildmarksvägen och definitivt den mest fotograferade där vattnet från Kultsjön kastar sig utför trappstegen. 



Den här småkalla och regniga kvällen passar en riktigt het thaisoppa perfekt.




Det märks att det är färre turister ute nu för vi blir ensamma  där över natten och sover så gott i forsens brus, så nästa morgon kunde vi pigga och utvilade fortsätta upp mot Stekenjokk.

lördag 29 augusti 2020

Vindelälven och Mårdselforsens naturreservat



När vi på torsdagskvällen kom till Vindelns Camping och installerat oss på vår plats tog vi en promenad och döm om vår förvåning när två par från Tibro och Mölltorp som vi inte träffat på flera år sitter och fikar vid ett långbord med sina vänner. Ibland är världen bra liten. 
Vi hann ta en promenad längs Vindelälven innan det var dags att kalasa på typisk torsdagsmat; gul ärtsoppa och pannkakor.



Nästa morgon fortsatte vi några mil längs väg 363 till Mårdsele naturreservat. 


Det här är ett av Vindelälvens mäktigaste och mest natursköna områden och består inte bara av Mårdseleforsen utan även av Sikseleforsen, forsen Nedre Sikselet och en del av Storlidens dalsida.


Vindelälven är en av de fyra oreglerade Norrlandsälvar som finns kvar så här kan man verkligen nynna på Evert Taubes 
"...låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur...".
Här vid Mårdsele delar Vindelälven upp sig i flera fåror och det finns massor med öar som ändrar form med vattnets framfart. Även om det ska vara mest vatten i juni vid snösmältningen så var det ett fascinerande skådespel vi fick se.
Man har gjort en led (ca 2 km) som går runt öarna, med två långa hängbroar över de bredaste forsarna och massor med fasta broar. 




Vi började räkna dem men efter stund gav vi upp.






På flera ställen fanns jättegrytor och fint slipade hällar som minner om vattnets framfart.



Vi  åkte ner och parkerade där en anpassad ramp leder fram till den första hängbron, men när vi sedan kom ut på väg 363 igen såg vi att det fanns en bra parkering där och också en restaurang, Wild River, som är öppen sommartid, och skall servera förstklassig mat. Nu var vi inte sugna på något ätbart så vi fortsatte mot Vilhelmina, via Barsele, där Rantamor och -far hade rekommenderat ett övernattningsställe vid en sjö.
När vi var nästan ute vid E12 hade vi lite kontakt med "Rantisarna" och de skulle övernatta på Blåviksjöns Rastplats på sin väg till Hemavan. Dit hade vi då bara en halvmil så vi stannar där och sätter på kaffe tills de kommer.


Sedan vevar Rantafar ner stödbenen för kvällen och får en "stödbensöl" och tänk Lars fick en också, trots att vi inte ens har några stödben på husbilen.



Det blev en riktigt trevlig kväll även om kylan kom krypande.
Fint sällskap fick vi också.



Vi hade dessutom en otrolig utsikt över Ume älv när solen dalade, mörkret började lägga sig och det var dags att dra sig in i värmen. 



 

fredag 28 augusti 2020

Lunch hos Instagramvänner + Bjuröklubb



Ibland händer det roliga saker. När vi var i Norrfällsviken kom plötsligt en fråga från @rantamor på Instagram; "Vars ä ni nårst???" och vips var vi hembjudna till dem i deras nya boende i Nordmaling. I onsdags förmiddag åkte vi dit och fick några riktigt trevliga timmar tillsammans. Dessutom blev vi bjudna på en lunch som hette duga, foliepaket med skreitorsk, potatis och olika sorters grönsaker. Till det en romsås med rom från deras egenhändigt fiskade sikar.
Eftersom det var "lillelördag" blev det t o m bubbel till...



På eftermiddagen fortsatte vi norrut, förbi Umeå och med siktet inställt på Bjuröklubb. Då kom också resans första regnstänk på dagtid, vilket resulterade i en vacker regnbåge.


Bjuröklubb är Västerbottens östligaste punkt och ligger omgivet av vatten i tre väderstreck. Området blev naturreservat 1976.


Vi åkte så långt vi kunde och stannade en stund i kvällssolen på vändplatsen. Där gick vi ner på stranden och njöt på de solvarma stenarna, innan vi åkte bort till en parkering där vi kunde stå över natten. 



Där fanns redan två tyska husbilar och en svensk husvagn.



Igår morse vaknade vi till en knallblå himmel...


... så efter grötfrukost packade vi en fikaryggsäck och gav oss ut på vandring. Det finns en led som börjar vid radiomasterna på andra sidan vägen, så vi parkerar där.


Vi går leden motsols så vi börjar gå genom skogsterräng och kommer efter en stund till Jungfruhamnsgraven, som är en spännande fornlämning. Den består av en stenvall. Det kan ha varit en mur kring ett kapell från tiden före 1500-talet eller en tidig begravningsplats. Intressantare tycker vi sägnen är som säger att en jungfru eller en prinsessa flöt i land efter ett skeppsbrott och blev begravd här.


När vi sedan kommer ut ur skogen sitter hon där, (målet för vår vandring), den vackra sjöjungfrun, som vakar över passerande sjöfarare. 




Sjöjungfrun är attributmakarstuderande Sofia Viklunds examensarbete. (Jag var tvungen att googla på vad en attributmakare är. De arbetar med tillverkning och anpassningar av rekvisita för film- TV- och teaterproduktioner).
Nu har vi nått sillhällorna och här hittar vi en grillplats, som dessutom ligger i lä, så här blir det en lång fikapaus. Sååå skönt!



När vi fortsätter över de slipade hällarna ser vi verkligen spåren av inlandsisens framfart.



Utanför sillhällorna finns ett antal grund som tack vare landhöjningen är delvis synliga.
När vi kommer tillbaka till bilen åkte vi upp till parkeringen vid fyren och travade upp till den. Fyren byggdes 1859 och sedan dess har den lyst för sjöfarande uppe på klippan.




Idag har sista biten upp till fyren anpassats och försetts med ramper. 


Vi går runt och tittar lite innan vi återvänder till bilen, fixar lunch och sätter in GPS:en på Vindeln, som ska bli nästa stopp...