KInnekulle - Det blommande berget.

Att Kinnekulle i folkmun kallas "det blommande berget" känns väl helt odiskutabelt och för vår del är ett eller flera besök på våren  i det närmast obligatoriska. Här hittar du flertalet ovanliga naturtyper och växter, bland annat ramslök, guckusko och St. Pers nycklar. I måndags tog vi Laikan och åkte dit upp. Vårt första stopp blev Österplana hed och vall vid Österplana kyrka. Det är Kinnekulles största naturreservat.

Orden "hed" och "vall" är gamla tiders namn på betesmark och slåtteräng. Området är en rest från ett landskap som var vanligt förr, men idag är det en oas för växter och djur som inte hittar livsrum i våra modernt brukade åkrar och skogar.

Här blommar vid den här tiden orkidéer, främst St. Pers nycklar. Det ska även finnas andra orkidéer här, som Adam och Eva , men de har vi inte lyckats se.

De stora mängder med gullvivor som finns här är i princip utblommade, men vi hittade några i skuggan av en enbuske och många andra blommande växter.

När vi strosade omkring bland blomsterfägringen träffade vi på en f d arbetskamrat med man som också var här på husbilsbesök. Det blev ett glatt möte, eftersom det var fyra år sedan vi sågs sist, så plötsligt var det hög tid för lunch och vi åkte till vårt favoritställe på Kinnekulle, nämligen det gamla stenbrottet. Här får husbilar övernatta till en frivillig kostnad om 100 kr. Vi hoppas att de flesta betalar denna peng för att hålla platsen ren och snygg så vi husbilsåkare även fortsättningsvis får tillgång till denna underbara plats. Idag var vi ett 10-tal bilar som övernattade här, till skillnad mot vårens långhelger då bilarna kan räknas i 100-tal.

Fram på eftermiddagen tog vi backen upp (och ner) till nästa naturreservat, nämligen Munkängarna. Under många århundraden var Munkängarna slåtteräng till Råbäcks och Hellekis herrgårdar, men nu är det en lummig lövskog där man kan hitta de flesta arter av lövträd. 

På våren täcks marken av blåsippor, vitsippor och späda små ramslöksblad... 

Bild från mars 2022

...för att nu på försommaren förvandlas till ett hav av blommande ramslök.

Lökdoften är nästan bedövande och blommorna så vackra. Att vi älskar ramslöksblommor är väl ingen hemlighet så här kommer ett gäng bilder.

Östra delen av naturreservatet Munkängarna utgörs av den s.k. Rödstenskleven, en markant kalkstensbrant som sträcker sig runt hela Kinnekulle. Efter senaste istiden för mer än 10 000 år sedan nådde havet upp till kalkstenslagret varför havsvågorna gröpte ur kalkstenen till raukliknande former i branten. Det är så Mörkeklevs grotta har bildats och också den rauk som kallas Predikstolen ovanför grottan.                      

När vi kommer tillbaka till stenbrottet blir det lite korvgrillning i kvällssolen. 

                                                                         

Nästa morgon har vi ett mål kvar, naturligtvis guckuskolokalen vid Hjelmsäter.

                                                                         

Här växer den inte helt vanliga orkidén i stora mängder och de är verkligen fotogeniska även om vi den här gången inte kunde fånga dem i lågt stående kvällsljus. 

                                 

Sedan var det dags att åka hem till Falköping, städa ur husbilen och ställa av den för nu väntar andra upplevelser, så det dröjer någon vecka innan vi kan åka ut med Laikan igen. 

Tänk svartvitt...

Tänk svartvitt - den svartvita bildens kreativa uttryck var titeln på den temadag i svartvit fotografering, bildbehandling och utskrift, som vi var med på i lördags. Det var Bengt Öberg, en av medlemmarna i Falköpings Fotoklubb, med mer än 35 år som pressfotograf på sitt CV, som hade fem av oss i fotoklubben på första upplagan av den här kursen. Han bor tillsammans med sin fru, författaren Pia Hagmar, på ett alldeles underbart ställe på landet utanför Falköping.

När de köpte huset fanns där ett tämligen förfallet litet hus, som tidigare även innehållit ett skomakeri, men under pandemin förvandlade Bengt detta till ett urmysigt litet hus där de nu planerar att ha foto- och skrivarkurser mm.

Vi började förmiddagen med en föreläsning där Bengt berättade om den svartvita bildens uttrycksmöjligheter och vad vi ska tänka på vid fotografering och konvertering från färg till svartvitt. Det blev också en del färglära och om skillnader mellan nyans, mättnad och luminans, således en hel del som vi aldrig riktigt har satt oss in i...

Sedan var det dags att gå ut i närområdet och pröva våra nya kunskaper och ta bilder där vi skulle välja ut en för fortsatt behandling. Det fanns också en liten studio där en del grottade ner sig i infrysta blommor.

Det fanns också rosor och tulpaner vi kunde bära med oss till lämpliga ställen, oj så fort tiden gick!

Snart började det sprida sig de mest förföriska dofter från köket och där hade Pia dukat upp en god brunch där inget fattades och vi njöt av god mat och trevligt småprat.

Efter lunch tog vi åter plats för att lyssna på en introduktion till konvertering av våra RAW-filer till svartvita bilder. 

Vi valde ut varsin bild och fick sedan proffshjälp med justering för att få fram en riktigt bra utskrift på Fineartpapper.

Ingen kurs utan fikapaus med god toscakaka och havrecockies som vi med bästa vilja kunde få till både kalorifria? och nyttiga? (otroligt goda hur som helst).

Vi hade valt mycket olika bilder så det blev en liten improviserad utställning på glasverandan. 

Det var otroligt nöjda deltagare som alla blivit riktigt peppade på att fotografera mer i svartvitt och Bengt fick högsta betyg på det här kursupplägget. 

 Första och sista bilden i inlägget är våra alster efter den här dagen, övriga bilder är bara konverterade till svartvitt för att passa i inlägget.

Vårdagjämning och Tysslingen - Sveriges svansjö.

Tänk i måndags var det äntligen vårdagjämning och kl. 22:42 stod solen lodrätt över ekvatorn. Den dagen ska vi astronomiskt sett kunna vinka av vintern och hälsa vår, sommar och sol välkommen. Då tyckte vi att det passade bra att ge oss iväg på en riktig vårutflykt, även om det var ett kallt strilande regn när vi for norrut med Tysslingen som huvudsakligt mål.

Sjön Tysslingen ligger en dryg mil väster om Örebro och även om många fåglar häckar där sommartid är den mest känd för alla de sångsvanar som besöker platsen på våren, under sin resa norrut. Sångsvanen är en stor fågel med en imponerande vingbredd på 2-2,8 meter. 

I början av 1900-talet var den nästan utdöd i Sverige, men nu har antalet fåglar ökat explosionsartat. De unga individerna har en grå-brun-vit fjäderdräkt som blir vit efter ca ett år. Sångsvanen har en otrolig fjäderdräkt, som består av 25 000 - 30 000 fjädrar.

Idag häckar den i hela Sverige med störst bestånd i Norrbottens, Västerbottens och Gävleborgs län. I oktober flyttar de till övervintringsområden i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna. I månadsskiftet februari-mars börjar flyttningen norrut och då är främst Tysslingen, men även Hornborgasjön, Västerfärnebo och Umeälvens delta rastplatser och just därför är vi på väg dit nu.

Runt sjön finns flera vandringsleder och fågeltorn. I Rånnesta finns ett Natur Center med konstgalleri, ställplats och ett säsongsöppet café. Då regnet gjorde att uteaktiviteter inte lockade var det hit vi ställde kosan. Vi gick in och försåg oss med lite information och kartor, samt tittade på utställningen av Stefan Gustafsson, från Örebro. Han ställde ut akvareller med fågelmotiv i en lokal där gårdens kossor har huserat. Nu hade lokalen istället fått det passande namnet Galleri Svanen.

Här pratade vi med en kvinna och även hon var lite konfunderad över att så få svanar hade anlänt till sjön. När vi bokade boende för de här dagarna tittade vi på "svanstatistiken" från de sista åren och då har det varit runt 2000 sångsvanar den 20 mars. Nu hade de räknat till 273 st på morgonen, men som vanligt är vi optimister.....

Vi hade bokat en stuga på First Camp Ånnaboda, 11 km från Tysslingens Natur Center, för att kunna vara på plats vid "svansjön" tidigt på tisdag morgon. Vår stuga hade (liksom övriga stugor på First Camp) en hel del övrigt att önska exteriört. Här behövs verkligen underhåll för flagande målarfärg och bräder som sett sina bästa dagar gör ingen glad, men invändigt var det tack och lov betydligt fräschare.

När det mot kvällningen slutade regna och klarna upp tog vi en promenad ner till Södra Ånnabodasjön. Här är det säkert jättefint på sommaren, med badplats, värmestuga och vandringsleder runt sjön. Nu var det isigt och slaskigt så någon längre promenad blev det ej.

På tisdagen vaknar vi till en krispig och kall morgon med lite magisk dimma så efter en rejäl frukost far vi mot Tysslingen och är på plats vid norra fågeltornet, 06:30. 

Och visst har vi tur! På morgonen har de räknat in 672 svanar.

Vi är definitivt inte ensamma om att fotografera och beundra sångsvanarna men någon trängsel är det inte så här mitt i veckan. Vi träffade flera trevliga fågelskådare som tyckte det var lite skoj att vi kom från "Tranriket" dit flera av dem skulle åka om någon vecka. Vi är glada över att vi är välklädda med underställ, fleecetröja och tunn dunjacka under Fjällrävenjackan, eftersom kylan inte släpper förrän långt fram på dagen.

Oj vad vi fotograferar! Det blir massor med suddiga bilder men ju fler vi knäpper, desto större är chansen att någon blir hyfsad....

Sedan åker vi hem och tinar upp oss och efter lunch blir det en stunds välbehövlig vila innan vi hittar på andra aktiviteter.

Fram på sena eftermiddagen återvänder vi till fågelsjön, eftersom vi trodde att vi skulle få se dem flyga ut över sjön. Förvånade blev vi när vi närmade oss för under dagen hade ytterligare mängder med sångsvanar anlänt och nu var det ett rejält oväsen. Tyvärr hade de väl det lite för bra där på strandängen, där de matas med blandsäd av havre och korn, så mörkret börjar falla och det blir dags för oss att fara tillbaka till stugan.

När vi idag lämnade Ånnaboda i ett småduggigt, grått väder (vilken tur vi hade igår) åkte vi åter fram till Natur Center och nu var verkligen det så många fåglar. I morse hade de räknat in 1962 stycken, men vi tog några foton och fortsatte hemåt för nu hoppas vi snart att Hornborgasjön invaderas av tranor, ett av våra bästa vårtecken även om de är lite sena här också.