Kristianstad och biosfärsområdet Vattenriket

Efter vårt besök på Wanås Konst hade vi bara några mil kvar till Kristianstad, en stad vi tidigare bara susat förbi på väg till något annat. Den här gången tänkte vi stanna till här då vi hört så mycket om Kristianstads vattenrike, Sveriges äldsta ännu existerande biosfärområde, som utsågs av UNESCO 2005. Att det sedan ligger ”vägg-i-vägg” med stadens centrum, gör att det låter ännu mer lockande. Nu finns det dessutom en gratis ställplats på parkeringen till Naturum, så det var bara att sätta in GPS:en och köra.

Vi tog en promenad fram till centrum och då passerar vi det vackra Naturum, som vilar på pålar i Helge å. Det invigdes 2010 och kallas ”Rede i vassen” vid en arkitekttävling. Arkitekten heter Fredrik Pettersson.

Vi fortsätter på bron över Helge å och på bron finns en del information om detta imponerande bygge som är byggt på pålar. Hela bron är totalt 302 meter lång och bygget tog 17 månader att slutföra.

Först gick vi till den pampiga Heliga Trefaldighets kyrka, som verkligen syns över staden. Den byggdes 1618-1628 och kallas ibland för Nordeuropas vackraste renässanskyrka. Kyrkan ska vara uppförd på Allöns högsta punkt, hela 4,5 m ö h.

Den pampiga och vackra orgelfasaden från 1631 kallas Lorentzorgeln.

Snart går vi ut ur kyrkan och det blir en liten promenad i centrum. Vi kommer förbi en vacker väggmålning som verkligen tilltalade oss! Så mycket mer ser vi inte utav stadskärnan den här gången utan vi beger oss hemåt.

På sen eftermiddag går vi till Naturum och får lite information om de olika vandringslederna i Vattenriket. Den mest kända, Linnérundan på 6 km, utgår just härifrån Naturum. Visst är det häftigt att från centrum av en stad kunna kliva rakt ut i ett våtmarksområde med strandängar, vass och vide. Längs Linnérundan fick vi uppleva det landskap som Carl von Linné beskrev för flera hundra år sedan. Här kretsar allt liv kring Helge å. Vi går rundan motsols, men vilket håll man än går åt är den föredömligt markerad.

Först kommer vi till Kanalhuset, som är ett litet museum och ett fågeltorn. Här stannar vi dock inte för en hel grupp håller på att lägga i kanoter och dessutom har vi börjat vår vandring ganska sent så det får inte bli för många långa stopp. Här i början går leden på fina, breda spänger som ringlar sig fram genom täta videsnår. Hela tiden får vi underhållning av alla fåglar som kvittrar i snåren. Tänk om vi kunde känna igen lätena, kanske något att ägna sig åt som pensionär???

Här och var längs leden finns små skyltar med en högtalare och en QR-kod som man kan scanna och då få lyssna på ett par minuters information. De har verkligen gjort ett gediget arbete med den här leden och på två ställen har det byggts gångbroar över stora vägen.

Här kommer vi till gränsen för Isternäsets naturreservat...

...och en liten bit in i det ligger ett fågeltorn med utsikt över strandängen och en liten sjö, som troligen uppkommit nu på våren. 

Trots att vi ingen kikare har med oss ser vi att mängder med fåglar häckar här ute.

Vi möter många som är ute på en joggingrunda eller kvällspromenad och visst är det självklart att de använder denna fina rundan på perfekt underlag.

Helge å passerar vi olika armar av och här har de byggt rejält höga broar.

Efter en av dem når vi den medeltida Lillö borgruin. Den första borgen byggdes här redan på 1300-talet och för 400 år sedan var Lillö ett vackert och ståtligt vitt slott, som syntes vida omkring. Våtmarkerna, vallgraven och Helgeåns fåror gjorde slottet lätt att försvara. Sedan raserades det och 1938-44 grävdes ruinen fram ur en jordhög, frilades och försågs med tak, samtidigt som vallgraven rensades upp så idag kan vi få en aning om hur det kunde sett ut här för länge sedan.

När vi sedan passerat Lillö Kungsgård svänger leden av från vägen och åter mot Kristianstad. Vid en informationstavla gör vi ett stopp. Här står det att kullen vi ser framför oss en gång varit en borg, som hette Härlövsborg.

Vid sidan om stigen ligger plötsligt en sten med en inristad åkerrättika. På en skylt står det något om "Levande fossil 2018" och när jag googlar på det finns det fyra sådana stenar i Vattenriket, föreställande olika hotade arter. Konstnären heter Caroline Mårtensson. Vid Naturum skulle det finnas en med gulyxne på, men den missade vi.

 

Nu står solen lågt och dagens moln har försvunnit så sista biten blir en riktigt fin promenad.

Inte blir den sämre av att den går genom snår med blommande vildapel och äppelblom är väl bara så fint...

När vi nästan är tillbaka till parkeringen vid Naturum och vår bil går vi över ängsmark och här går många par fasaner omkring. Många är mer eller mindre dolda i gräset men ett par sträckte på sig så de fastnade på våra minneskort. Senare på kvällen hörde vi dem ganska nära vår bil.

Vi tyckte verkligen att vårt dygn i Kristianstad var riktigt mysigt och stor del i detta hade det tighta sambandet mellan stad och natur. På natten hör vi hur regnet trummar på taket och nästa morgon får kortbyxor och tröja bytas mot jeans och dunjacka när vi far vidare mot Kåseberga för en övernattning innan vi tar färjan från Ystad till Bornholm.

På rull söderut och besök på Wanås Konst

Efter några dagar på hemmaplan var det i helgen dags att packa husbilen igen och ge oss ut på rull. Den här gången styrde vi söderut eftersom vi ska åka över till Bornholm på onsdag. Vår första övernattning blev vid Helgeån i Knislinge, några mil norr om Kristianstad. Där stod vi på en gratis parkeringsplats, som vi hittade i Park4night, tillsammans med en tysk husbil.

Nästa morgon hade vi bara några km till Vanås slott och deras skulpturpark Wanås Konst, som vi hört så mycket gott om.

Vanås slott har en historia från 1400-talet och har varit i familjen Wachtmeisters ägo sedan början av 1800-talet. Tidigare var det en fideikommissegendom och slottet blev byggnadsminnesförklarat 1980.

Wanås Konst grundades av Marika Wachtmeister och den första utställningen kom 1987. Idag finns ett 70-tal permanenta verk i parken och varje sommar bjuds internationellt kända konstnärer in att skapa konst i parken.

Konstparken är öppen i princip alla dagar året runt, den här årstiden 10 – 17 och under lågsäsong 10 – 16. Entré kostar 170 kr för vuxna. Studenter (över 19 år) och vi pensionärer betalar 150 kr. Vi får en karta av den trevliga tjejen i kassan och kan ge oss ut på promenad, och vilken härlig promenad det blev.

Parken består till stor del av åldriga ädellövträd, främst bok och ek. Den här fina dagen blev det förutom en konstupplevelse även en underbar vårpromenad under de intensivt gröna bokarna, samtidigt som vi hela tiden njöt av ett intensivt fågelkvitter. Hur härligt var inte detta!

Här kommer en blandad kompott av permanenta verk.

Bakom ett av husen hittade vi Yoko Onos ”Wish Trees for Wanås”, där vem som ville kunde skriva en önskning på en lapp och fästa i de nu blommande fruktträden.

När vi kom in bland lövträden kom vi till ”Double Dribble”, av Anne Thulin. Den bestod av tre gigantiska röda bollar uppe ibland löven. Ganska kul tyckte vi.

En skulptur heter helt enkelt ”Wanås” och den har fått besök...

...och sedan gjorde vi en avstickare till ”Den åttonde skorstenen” av Jan Svenungsson. Den första han gjorde var 10 meter hög och sedan blev de andra en meter hög för var som gjordes, således är denna 18 meter.

En annan omväg tog vi för att beskåda ett naturligt konstverk, den enorma Snapphaneeken. Den fanns troligen redan på 1400-talet och hade stor betydelse under kriget mellan svenskar och danskar, då snapphanar hängdes i eken och friskyttekompanier ska ha sökt skydd och haft rådslag under eken.

Här inne i skogen såg vi årets första liljekonvaljer som säkert blommar om några dagar, så fina de är.

Sedan är enligt oss en del konst bara konstig, som Marie-Louise Lindberg De Geers ljudinstallation. Där hördes ett klagande ”Maamma” från olika håll i parken....

Efter stigen kom vi förbi den färgglada ”Primary Structure”, av Jacob Dahlgren, som är gjort av identiska byggelement.

Innanför den ligger en sittande Buddhastaty utan huvud, ”Meditation in a Beech Wood”, av Martin Puryear.

Efter en stund kommer vi ut till dammen i slottsträdgården och får en riktigt fin vy över slottet.

Runt dammen blir det säkert ännu vackrare om ett par veckor när alla rhodedendronknoppar slagit ut.

Här sitter också statyn ”Fideicommissum” av Ann-Sofi Sidén och tittar ut över den tillhörande fontänen.

”Pyramide” av Paul Gernes är något så bra som både ett konstverk och en picknickplats. Här fick vi lite flashback till Chichén Itzá på vår Mexicoresa.

Sedan får vi väl också välja ut årets konstnär, Carola Grahn, född i Jokkmokk men verksam i Malmö. Enligt broschyren arbetar hon i olika medium där hon på ett lekfullt sätt, ofta med spår av mörk humor och referenser till populärkultur och samisk tradition, utmanar stereotyper, maktstrukturer och sociala konstruktioner (vad det kan betyda?). Det samiska arvet kan vi ändå se i ett par av hennes fyra verk.

”Namahisvárri”är en samisk benämning på ett fjäll som är för heligt för att nämnas, här gestaltat i form av en uppblåsbar skulptur, plötsligt nedsläppt i en skånsk slotts- och parkmiljö. Ett annat av hennes verk, ”Vearalden Olmai”, är en fri tolkning av ett tecken från en samisk trumma.

De andra heter ”Och till Lavskrikan” som var en ljudinstallation och "51 kubikmeter fub". Här ställde vi oss också frågan om vad som är konst och vad som bara är konstigt???

Efter en rejäl promenad i grönskan tog vi oss en lunchmacka på caféets uteservering, och vilka goda mackor.

Det blev en riktigt fin förmiddag på ett ställe vi verkligen kan rekommendera för ett besök, oavsett om man är konstintresserad eller naturintresserad.

Vi fortsatte sedan in till Kristianstad, en stad vi faktiskt aldrig har besökt tidigare.