Norra Kvills Nationalpark

När vi lämnade Eksjö ställde vi in GPS:en på Norra Kvills Nationalpark. Eftersom vi ”samlar på” våra 30 nationalparker skulle detta bli vår 14:e. När vi nalkas parkeringsplatsen vid entrén där vi tänkt övernatta blinkade blåljus framför oss och när vi kom fram visade det sig att ett dött träd fallit över en personbil på parkeringen. Tack och lov var bilen tom när det hände, men bilen fick forslas bort med bogserbil. Visst ska träd få stå kvar i nationalparker men ibland kan det ju faktiskt bli farligt.

Nora Kvill ligger utanför Vimmerby och blev nationalpark 1927. Sedan utvidgades den till dagens storlek 1994. Skogen här har fått växa fritt i över 150 år och merparten av alla träd är tallar, eftersom de klarat de bränder som förekommit. Här finns också många gigantiska stenblock som minnen från istiden.

Vi sov hur som helst gott tillsammans med husbilar av olika storlekar och modeller...

Dessutom fanns en fin rastplats, Näckön, ett par hundra meter från parkeringen. Här var flera tält uppsatta på kvällen och där utnyttjades grillplatsen av många.

På morgonen packade vi en fikaryggsäck och ger oss iväg mot nationalparkens entré. Det finns två vandringsleder; Lilla Idgölen- rundan (blå 4 km) och Stora Idgölen-rundan (röd 2,5 km).

Vi kombinerar dessa så vi rundar båda sjöarna och får en ca 6 km lång vandring. Lederna är föredömligt skyltade så att lyckas gå vilse här är nästan en bedrift.

Det blir en kuperad men ändå lättgången vandring runt de båda sjöarna.

På ett par ställen låg trädstammar över stigen men än klarar vi av att ta oss över...

Efter en rejäl uppförsbacke når vi Idhöjden där en bänk står som gjord för en fikapaus med en läcker utsikt. Vi njuter verkligen av tystnaden, förutom fågelkvitter, och hittills har vi inte mött eller sett några andra vandrare.

Sedan bär det nedför igen och på något ställe riktigt ordentligt så att ett rep har satts upp till hjälp. Det kan säkert vara bra när det är blött och slipprigt, men idag var det torrt och fint.

Vi kommer till en ny korsning och här väljer vi att runda även Stora Idgölen. Där får vi flera fina fotovyer över sjön och de vackra näckrosorna har precis börjat blomma.

När vi kom tillbaka till husbilen hade parkeringen fyllts med ett 10-tal husbilar, samtliga med tyska registreringsskyltar. Vi var riktigt nöjda med vår promenad och nu kan vi bocka av nationalpark nummer 14.

 

Laikan styr mot Eksjö.

Vi åkte hemifrån på onsdagens förmiddag, eftersom vi hade bokat tid för en golfrunda på Ryfors GK, utanför Mullsjö, efter lunch. Det är en golfklubb med tradition och är Sveriges äldsta golfbana, även om den fick sitt nuvarande utseende i slutet på 1900-talet. 1888 slog familjen Sager det första utslaget från den plats där första tee ligger än idag.

Bröderna Sager hade studerat i England och var mycket engelskinspirerade så här fanns det förutom golfbana även landets första grästennisbana och kägelbana, liksom den första privata biografen. Här spelade de golf med sina vänner, bl a kronprins Gustav Adolf och hans hustru Margareta. Nu skulle vi göra vår debut här och banan var trots torkan i fint skick, men oj så svårspelad den var... Det var kuperat och det sluttade åt alla håll på samma gång (om det är möjligt)?!? Även greenerna var ondulerade så bollarna stannade sällan där vi hade tänkt oss, men naturskönt var det och stigarna mellan hålen kantades av mängder av blommande orkidéer.

Sedan började regnet falla på allvar när vi hade fem hål kvar och vi var trots paraplyer tämligen blöta när vi återvände till husbilen.

Nu fortsätter vi mot Eksjö, där vi stannade på en del av parkeringen till Höglandssjukhuset, som är avsatt för t ex husbilar. Den finns med i Park4night. Där sov vi tillsammans med en tysk husbil. Regnet öser ner men vad gör det när Lars ändå kan glädja sig åt att det nya batteriet levererar ström utan att mattas ett enda dugg, fortsätt så....

Jag besökte Eksjö tillsammans med väninnor 2019 och skrev om detta på vår blogg men Lars har aldrig besökt själva staden. http://bmlarsreseblogg.blogspot.com/2019/08/eksjo-trastad.html

På morgonen hade vi bara en kort promenad, 5-10 min) fram till centrum och Stora torget. Där står Ryttarstayn, av Alf Olsson, framför Stadshotellet. Statyn avtäcktes 1929 som ett minne av nedläggningen av Smålands Husarregemente två år tidigare.

Eksjös idylliska stadskärna har över 50 kulturminnesmärkta trähus och är en av Europas bäst bevarade trästäder, där många av de nuvarande husen är byggda under 1600-, 1700- och 1800-talen.Den välbevarade bebyggelsen gjorde att Eksjö 1997 diplomerades med Europa Nostra- diplomet för god byggnadsvård. Denna utmärkelse har även Hjo och Nora fått så dessa tre är tillsammans ”Tre Trästäder”. Något som är nytt är att man kan göra en klassiker och besöka alla tre, få ett klistermärke på respektive stads turistbyrå och efter fullgjord klassiker kan man lösa ut en liten present. Nu besökte vi Turistbyrån och fick vårt första märke, så nu får det bli återbesök i Hjo och Nora också.

Utanför Turistbyrån som ligger i museets lokaler finns en vacker liten örtagård och inte långt därifrån ligger Fornminnesgården, där hela gården idag är ett museum efter att kopparslagare verkat här i trehundra år fram till 1910.

Naturligtvis måste vi fika på Lennarts Konditori, vid torget, ett konditori och bageri med gamla anor. Idag var det uteslutet att sitta på uteserveringen eftersom regnskurarna avlöste varann och regnjackorna åkte av och på. Lars gick löst på sin favoritbakelse, en Budapest, medan jag som inte gärna äter bakelser njöt av en god kardemummabulle.

Det som är så härligt med Eksjö är att de gamla husen idag innehåller moderna lägenheter, caféer och små affärer.

På Krusagården med anor från 1600-talet står en stor ek, vilken planterades av Gustav VI Adolf på hans Eriksgata 1954.

Kl. 13 hade vi bokat en guidad visning av Aschanska gården.

Hit kom släkten Aschan på 1830-talet. Leo Felix Aschan var garvare och startade ett garveri på nuvarande Museigården. 

Tre generationer Aschan har levt och verkat på gården. Den sista generationen bestod av fem syskon, varav endast en broder gifte sig men inte fick några barn. En broder och två systrar bodde hela sina liv på gården och när den yngsta systern dog 1984, 101 år gammal fanns inga arvingar. En stiftelse fick ta över gården och eftersom hemmet står kvar i orört skick kan vi idag få ta del av ett unikt borgarhem från förra sekelskiftet. Vi kommer först in i kontoret där det mesta finns kvar.

Sedan fortsätter vi in i förmak och matsal där t o m matsedlar från bjudningar finns kvar, innan vi når det hyfsat moderna köket.

 På övervåningen finns den mer privata avdelningen med sovrum och ett sällskapsrum.

Vår guide var mycket kunnig och fick en hel del frågor utanför själva guidningen så vi tyckte det var ett riktigt givande besök.

När vi sen kom tillbaka till husbilen blev det en riktigt sen lunch med en av våra favoriträtter vilket gjorde att törsten blev svår under vår fortsatta resa österut. Fortsättning följer....