Sala Silvergruva

Trots att vi bara varit hemma några dagar sedan vår förra husbilsresa längtade vi verkligen att få ge oss iväg på en längre resa, som för ovanlighetens skull är mycket vagt planerad. Det enda som är hugget i sten är att vi ska vara i Abisko 8-11 september men vi kommer säkert inte att ha några större problem att fylla ut de nästan tre veckorna tills dess. Som de flesta vet har vi en oändligt lång lista på orter och sevärdheter vi gärna vill besöka och den listan blir inte kortare när vi inspireras av många härliga resebloggare och andra husbilsresenärer.

Vårt första mål blir Sala, där vi ställer in GPS:en på ställplatsen på Museigatan. Här finns fyra platser med el och i nuläget möts vi av en lapp på elskåpet med texten; ”Välkommen! Vi bjuder på elen”. För övrigt består servicen av soptunnor, men läget är centralt och bra så vi tackar Sala kommun.

Det blev en lugn kväll då vi hejade fram Mondo till ett nytt EM-guld och snart vaknade vi upp till ännu en solig dag. Trots detta tog vi fram långbyxor, fleecetröjor och jackor eftersom vi bokat biljetter till en 155 meters-visning i Sala Silvergruva och enligt biljetten är temperaturen där nere +2 grader. Biljetter bokas på nätet, priset för vuxna är 250 kr och guidningen varar en dryg timme. Det finns även en längre tur för de riktiga gruventusiasterna.

Sala Silvergruva har en lång historia. Den har varit i kontinuerlig drift från 1400-talet till 1908. Efter det har det brutits zink, tills den sista gruvan stängdes 1962. Under de bästa åren på 1500-talet producerades 3-5 ton silver/år och totalt utvanns mer än 4 500 ton silver och 40 000 ton bly.

Sedan 1988 ägs gruvan av Sala kommun och är en besöksgruva med gruvmuseum. Området förklarades 2013 som byggnadsminne med syftet att bevara det unika området för framtida besökare.

Vi åker bort till gruvan i god tid och att missa infarten är näst intill omöjligt.

Inför guidningen samlas vi vid Knektschaktet, gruvans äldsta, fortfarande intakta schakt. Redan vid 1600-talets mitt ska det ha varit 150 m djupt. Byggnaden ovanpå schaktet uppfördes 2003 och är en rekonstruktion av 1887 års original.

Här får vi prova ut hjälmar innan vi tar plats i hissen som på 4-5 minuter tar oss ner 155 meter i gruvan. Här får vi både via en film och guiden Petri ta del av hur gruvarbetarna hade det här under långa arbetsdagar.

Vi gick runt här i dunklet och passerade långa gångar, stora salar där malmen har brutits och här nere finns också två uppvärmda salar som idag används till konserter, fester och middagar.

2008 gästades gruvan av kronprinsessan Viktoria. Hon fick lämna sin namnteckning för gravyr på väggen, men av någon anledning var det inte oss förunnat...

När vi kom upp ovan jord igen strosade vi omkring på området. Här finns även drottning Christinas schakt under vilket vi var på guidningen. Det är gruvans centralschakt och bröts i omgångar ner till 257 meters djup. Idag är nästan allt under 155 meter vattenfyllt. Den vackra byggnaden över schaktet uppfördes 1858 och har blivit lite av gruvans symbol.

Längst norrut ligger Carl XI:s schakt, som påbörjades redan 1670. Under 1800-talet gjordes schaktet djupare och det är Silvergruvans djupaste punkt med 318 meter. Byggnaden ovanpå schaktet, som kallas lave, sägs vara Sveriges äldsta bevarade, uppförd 1835.

Vi gick också förbi klockstapeln, som byggdes 1733. Långt tidigare fanns dock en klockstapel som ringde till gruvbön, markerade när arbetspassen började och slutade, samt slog larm om olyckor hände i gruvan.

Efter vår promenad var vi tämligen varma så att byta till shorts och t-shirt innan vi fortsätter norrut kändes helt ok. Vi är glada så länge vi kan få vara lite lättklädda för troligen får vi använda alla tjocka kläder vi har med oss innan vi är hemma igen!

 

Några dagar på hemmaplan och redo för avfärd norrut...

 

Hur fort går inte en vecka? I lördags lämnade vi och de andra TL-golfarna Nora och för vår del åkte vi raka vägen hem och packade om lite grann innan vi åkte till Lidköping för att umgås med barnbarnen Edwin och August ett dygn medan mamma och pappa var på fest och sov ut morgonen efter. Vi tog med oss killarna i husbilen till Filsbäcks Camping, 10 minuters resa bort. Vi tyckte det kändes lite dumt att ta in på fina Kronocampingen, som ligger rakt över gatan från deras hem. Vi fick en bra plats på första parkett med lekplats, badplats, minigolfbana och bouleplan som närmsta granne. Vilken kväll vi fick med bad i det långgrunda vattnet (nog kändes det som om vi kunde gått halvvägs till Karlstad).

Sedan smakade det perfekt med korv och bröd innan vi kröp till sängs.

Nästa dag började vi med våffelfrukost (lite bortskämda ska de väl bli när de är ute med mormor och Lars).

Sedan hann vi med både minigolf, lunch, glass och boule innan det var dags att lämna hem skatterna till föräldrarna.

På måndagen ringde väckarklockan i ottan för det var dags att ta morgontåget till Göteborg. Idag var det äntligen dags för Lars starroperation. Det har verkligen blivit en rutinoperation för efter en timme ringde min telefon och allt var klart. Efter en god fika på Steinbrenner & Nyberg var det dags att åka tillbaka med tåget.

Tisdag startade med en svettig promenad innan åskan drog in och resten blev en riktig innedag då regnet periodvis verkligen öste ner. Det blev bak av kardemummabullar, hallonmuffins och de inför en längre husbilsresa obligatoriska mandelskorporna. 

På onsdagen sken solen igen och vi kände att det var dags med ett återbesök på ett av våra kantarellställe, som var alldeles förtorkat för några veckor sedan. 

Den här gången blev vi ganska rikligt belönade och när vi hade rensat skörden fick vi en rågad 5-literskastrull och naturligtvis blev det en kvällsmacka med en driva smörstekta kantareller.

Nu var det dags att hämta hem husbilen igen och packa in för fyra - fem veckor i norra Sverige. Nog känns det lite konstigt att i tropisk värme packa in långkalsonger, mössa, dunjacka och vantar, men troligen kommer vi att behöva det mesta  under resan vars mål fortfarande är ganska diffust, mycket beroende på vad SMHI:s prognoser visar. Vårt enda bestämda mål är Abisko, där vi ska vara 8-11 september tillsammans med våra kamrater från Fotoklubben, som kommer upp med tåg och bor på Turiststationen. Nu hoppas vi att för första gången få uppleva fjällen i riktig höstskrud  och så hoppas vi naturligtvis att få möta den vackra Aurora Borealis.