Säga vad man vill om vårt väder, varierande är det i alla fall. Ena dagen regnar det på tvären, nästa dag strålar solen från en klarblå himmel för att sedan övergå i dimma och någon dag senare i ett ymnigt snöfall.
Vi har försökt ta vara på dygnets ljusa timmar och gett oss ut på diverse promenader. En morgon när vi vaknade och drog upp rullgardinen var det otroligt dimmigt och eftersom många säger att dimma är kamerans och fotografens bästa vän bestämde vi oss för att ta en promenad på Ålleberg. Nu fick vi en frisk, men isande kall promenad på ett av våra platåberg, men våra kameror fattade inte storheten med dimma och vi som tryckte på knappen kan väl inte kalla oss för fotografer.
Då uppskattar vi kanske mer en krispig vinterdag, som vi upplevde på samma ställe för några år sedan.
Ett par dagar senare vaknade vi istället till en molnfri himmel och ett par minusgrader. Nu packade vi fikaryggsäcken och begav oss till naturreservatet Vråhålan, uppe på Mösseberg. Trots att Lars bott i Falköping i över 50 år blev detta premiärbesök.
Vråhålan som blev naturreservat 2012 är en djup sprickdal. Det sägs att gudarna försökte klyva Mösseberg i två delar med en kil, men misslyckats och nedanför branterna ligger fortfarande block och stenar kvar huller om buller. Det är en dramatisk natur och här finns också ett tiotal rikkärr, där många ovanliga mossor och orkidéer växer, bl a kärrknipprot och ängsnycklar. Längs vägen finns en liten parkering och därifrån utgår tre vandringsleder i olika längd. Från dem kommer man på en fjärde led, som är den enda som går ner i ravinen. Vår promenad blev en kombination av ett par av lederna och vi fick så fina vyer över ravinen och Falbygden.
Sedan bar det neråt och nere på ravinens botten var det verkligen en trolsk natur, där det mesta var täckt av mossor och lavar. Markabäcken följer hela ravinen. Nu hade vi tur att det fortfarande var fruset för om ett tag kan det nog bli ganska blött och geggigt längs stigen.
Här nere träffade vi också på naturfenomenet "Vätteskägg". Fenomenet kallas också för ”håris” och är ett relativt ovanligt naturfenomen som ibland dyker upp på olika platser i Sverige. En gammal förklaring är att det vita luddet är vättarnas skägg. När de var uppe och festade på natten och fick bråttom att gömma sig när morgonen kom fastnade de med sina skägg... Den uppstår under vissa speciella betingelser. Temperaturen ska ligga runt noll, det ska frysapå natten och töa på dagen, samt vara hög luftfuktighet. Det fordras också trägrenar som ska vara lite förmultnade, angripna av svamp så att de är porösa. På dagen när det töar sugs vatten in, och på natten fryser det. Volymen ökar och ur varje mättad por trycks ett "hårstrå" ut. Det var skoj att få se det här på flera ställen eftersom det inte är så vanligt förekommande.
Efter ett par timmars vandring smakade det helt underbart med kaffe och mackor innan vi vände hemåt.
En annan dag förlades vår promenad till 9-hålsbanan på Berga golfbana. Det var lite kul att pröva på klubborna för första gången sedan i höstas, men det gav ingen direkt mersmak då tjälen gjorde att vi knappt fick ner en peg i marken och lite kvarvarande snö gjorde det svårt att hitta bollen ibland (gick lättare om man bytte till färgade bollar). Hur som helst fick vi ytterligare en dag med lite motion och frisk luft.
Och tänk idag fick vi pulsa i snö igen......
