Winzerfest i Mehring

Mehring blev vårt nästa mål längs Mosel. Det var en ort vi aldrig besökt tidigare och i Park4night fanns en lovordad ställplats med det mesta i serviceväg, vilket vi nu behövde. Den hade 43 platser på grus med en gräsplätt utanför dörren och de främsta var belägna alldeles bredvid floden. Ägarna hade en vingård och varje kväll var det öppet för vinprovning och försäljning. Platsen kostade 12 € (+3 € för el).

Nu var vädret verkligen härligt och termometern visade 26 grader så det var bara att njuta. Mehring visade sig vara ett ganska ordinärt samhälle med nyare bebyggelse. En glad överraskning var att den här måndagen var sista dagen på deras vinfestival, som firades 1-4 september. Vi präktiga svenskar har lite svårt att förstå detta då det inte var någon helgdag. T o m livsmedelsaffären hade en skylt på dörren att de stängde 12:30 pga Winzerfest så jag fick klara mig utan kaffemjölk.

Alldeles bredvid ställplatsen hade ett gigantiskt tält rests med diverse matstånd utanför och ett område var speciellt iordningställt för barnaktiviteter. Det hade varit ett gediget program hela helgen med punkter för hela familjen med vandringar, vinprovningar, mountinbiketurer och trollkarlsbesök.

Vi gick dit fram emot kvällen för att äta vår kvällsmåltid. Det blev schnitzel resp. bratwurst i bröd.

Plötsligt kom en procession med musikkåren först, sedan dansare i vackra folkdräkter och där fanns också årets Vindrottning.

Den här sista kvällen fick vi alltså vara med om Winzerfestspiel 2023 med duktiga musiker, sångsolister och dansare i alla åldrar. Programmet var verkligen blandat med allt från folkmusik till musik av Queen och Beatles, riktigt trevligt och proffsigt tyckte vi.

Det serverades viner från de lokala odlarna och vi köpte en flaska Rivaner som var riktigt god. Samtidigt fick man köpa var sitt glas med deras logotyp på istället för entrébiljett för att sponsra festivalen. De ska få följa med oss i husbilen på våra fortsatta resor.

När vi tyckte det var dags att dra oss tillbaka fortsatte festen ytterligare några timmar så lite svårt var det att få någon sömn.

Nästa morgon gjorde vi oss klara för avfärd men bestämde oss för att ta det lite lugnt i solen, handla och åka först efter en tidig lunch.

Vi skulle dessutom fixa till våra ”Döda-vinkeln-dekaler”som skulle på bilen innan vi åker in i Frankrike.

Dessutom hann vi med en sista promenad längs Mosel för den här gången.

Sedan var det dags att åka iväg mot de fina byarna i Alsace.

 

 

Geierlay Hängeseilbrücke och Calmont Gipfelkreutz

När vi nu skulle tillbringa några dagar vid Mosel skickade vi ett meddelande till våra tyska vänner, Birgit och Dieter som vi träffade i Sydafrika 2015. Sedan dess har vi setts de flesta år, utom då corona satte sina käppar i hjulet. Nu hade de ca 1,5 timmars bilfärd till oss i Ediger Eller så på söndagsförmiddagen blev det ett glatt återseende i husbilen.

De hade ett förslag att vi kunde ta personbilen och åka ca 30 min till den lilla byn Mörsdorf där man kan parkera och sedan gå till en lång hängbro inne i skogen. Man kan välja att gå den enkla, 2,7 km långa, vägen fram och tillbaka till bron eller göra som vi gjorde, gå en rundslinga. Det blir då en fin men på slutet ganska svettig promenad på 5,8 km, då vi först måste ta oss ner i ravinen och sedan upp på andra sidan via stigar som går i zigzag på sluttningarna.

Plötsligt får vi syn på bron mellan trädtopparna och vi får lite ny energi även om Lars ibland får vara ”påputtare”.

Väl uppe vid bron finns en mindre mobil glass- och drickaförsäljning. Det är kostnadsfritt att gå över bron och den är i princip öppen 24/7 året runt.

Bron är riktigt imponerande. Den invigdes 2015 och var då Tysklands längsta hängbro med sina 366 m och som högst ca 100 m över marken.

2017 blev den dock nerpetad till andra plats då Titan RT i Harz invigdes och den är 483 m lång. Vi besökte Titan Rt i oktober 2019 och skrev då om det på bloggen. http://bmlarsreseblogg.blogspot.com/2019/10/sista-dagarna-i-tyskland.html Nu ryktas det om att det i dagarna ska finnas en ännu längre hängbro i Tyskland???

Nu njöt vi i det fina sommarvädret och efter lite fotografier gick vi över bron. Visst blev det några snedsteg som om promillehalten inte varit 0, men över kom vi.

På andra sidan fanns en ram där vi likt alla andra turister naturligtvis förevigade oss.

Birgit och Dieter hade planerat in ett lunchstopp i den Biergarten som låg strax intill. Det blev en trevlig stund med en god bratwurst av vildsvin och ett glas god dryck.

För underhållningen stod en riktig ”Ompa Ompa orkester”

Sedan var det bara att trava tillbaka till parkeringen, den här gången den enkla vägen.

Vi hade pratat om Moselschleife Bremm som vi besökt dagen innan och vi hade läst oss till att man kunde få en fin utsikt från Calmont Gipfelkreutz som skulle ligga högst upp på sluttningen ovanför Bremm. Vi sätter in Google Maps på parkeringen till dte och börjar åka uppåt, men när vi tror oss vara på rätt ställe finns bara en smal skogsväg med ”Motortrafik Förbjuden” så vi fortsätter. Ingenstans kan vi hitta en väg dit och i nästa by gick Birgit in på en servering för att bringa ordning på vårt problem (Bra med infödda guider ibland). Visst fanns det en oansenlig väg, utan några skyltar, in till en parkering där det stod massor med bilar. Nu var det bara att följa stigen 500-600 m in i skogen innan vi nådde detta Gipfelkreutz som vi jagat så. Ett Gipfelkreutz är ett toppkors av den sort man finner uppe på alptoppar.

Visst fick vi en fin utsikt men en del av Moselschleife, som vi trott vi skulle få se i sin helhet försvann ur sikte eftersom det inte var tillrådligt att kliva längre ut på den branta sluttningen.

Här uppe fanns också en servering så det blev ett par glas riesling medan vi fortsatte att prata och prata och prata...

Dagens sista stopp blev på Moselstrasse i Ediger Eller där det smakade perfekt med en rejäl schnitzel.

Efter att ha kramat våra vänner ”På återseende” (kanske i Sverige nästa gång) strosade vi hemåt och tänk även idag hade stegräknaren fått ihop över 11 km, i kuperad terräng, något vi verkligen mår gott av.

Efter en god natts sömn lämnar vi Ediger Eller och fortsätter söderut längs Mosel.

 

Ediger Eller och Bremm

Med Mosel som mål startade vi i fredags från ställplatsen i Greven, utanför Münster. Det blev en lång och blöt resdag med mer eller mindre ösregn hela dagen.

Vår erfarenhet från förra våren när vi fick åka omvägar på flera mil då brobygget över Rhen i Köln endast tog bilar under 3,5 ton. Nu rundade vi Köln och Bonn istället. Vi blev riktigt nöjda med vår nya GPS-app CoPilot som vi testar för första gången. Den leder oss snyggt förbi passager där vår bil är för tung. Hoppas vi är lika nöjda framöver.

Om vi tyckte att vi satt i kö vid Hamburg så var det en stilla västanfläkt jämfört med köerna runt Bonn och Köln, så nu ska det dröja innan vi kör den vägen igen.

På sen fredag eftermiddag nådde vi Mosel vid Cochem och åkte söderut. Vi hade den här gången tänkt undvika de mer namnkunniga orterna och istället stanna i några mindre byar. Det var verkligen fullt på varenda ställplats vi tittade in på (helg i vinskördetid), men när vi kom till Ediger Eller fanns det ett par platser kvar på ställplatsen strax utanför Campingplatz zum Feuerberge Bremm. Ställplatsen kan man säga är en vanlig parkering på grus eller sten, endast avskild från Mosel av ett buskage. Det kostar 8,5€/natt (+2€ om man vill ha ström). Servicen består endast av sopsortering och dricksvatten, samt att man kan tömma toakasett i en maskin på campingen mot avgift.

På kvällen hade vi tänkt en promenad fram i byn men skurarna avlöste varann så det blev istället en tidig kväll.

På lördagsmorgonen låg dimmorna täta över vinodlingarna på sluttningarna och inte var det någon värme att skryta om, men det skulle bli hyfsat väder. 

Eftersom det kändes som om vi i princip suttit i bilen i 2,5 dagar kände vi för en rejäl promenad, istället för att glida fram på cyklarna längs floden. Vi gick bort mot Bremm, nästa by söderut, ca 4 km bort, där det ska finnas fina utsiktsplatser uppe på sluttningarna. Där kan man få en fin utsikt över Mosel, där den gör en skarp kurva, Moselschleife Bremm. Det blev en fin promenad på gång-cykelvägen längs med floden och överallt växte det valnötsträd med mängder med nötter, tyvärr inte mogna än.

Nu tänkte vi tillbaka på 2019, då vi var här en månad senare och plockade hela vårt årsbehov av valnötter (och då äter vi dem på vår havregrynsgröt nästan dagligen och blandar gärna in dem i bröddegar). Vi närmar oss Bremm:

Vi hade planerat att ta den vandringsled som gick högt över floden mellan vinodlingarna tillbaka till Eller så vi började att gå upp till kyrkan...

… för att sedan gå upp till den första utsiktsplatsen. Här fick vi våra första vyer över Moselschleife.

Sedan bar det uppåt och uppåt, inte var det helt lättgånget och nu var det rejält brant och varmt. 

Vi som med ålderns rätt borde vara erfarna vandrare hade inte ens med en flaska vatten. Vi tyckte att leden där uppe bara var runt 2,5 km, så det skulle inte behövas, men smalt och brant var det och nog gällde det att vara stadig på foten. Trots de vackra vyerna och flera pausar (någon skugga gick inte att få), vägrade jag (B-M) när vi kom till vad som verkade vara några av de sista backarna. Där kom vi ikapp fyra unga tjejer som hade fullt schå att ta sig upp. 

Vid det laget var jag både illamående och svimfärdig, så vad göra? Bara att vända och när vi någon halvtimma senare var nere i Bremm igen var det bara en sak som gällde; Energi i form av mat och dryck. Det blev pasta Bolognese till Lars och en Flammkuchen till B-M, vatten och varsin liten öl.

Sedan var vi redo för de sista 4 km hem. Där blev det mängder med vätska i skuggan framför husbilen och stegräknaren visade 17 000 steg och ”30 våningar” hur de nu räknar det....

Sedan blev det en välbehövlig dusch och med ny ork tog vi en liten promenad fram till Ediger. Det är verkligen en fin liten by där det mesta, precis som i andra byar längs Mosel, handlar om vin och vinodling. Vi gick först omkring i de mysiga gränderna.

Sedan kände vi att att det var dags att njuta av ett glas svalt vitt vin. Vi hamnade hos en av vinmakarna på gatan på första parkett där vi fick provsmaka några intressanta viner innan vi bestämde oss för en Grauburgunder som var riktigt god. 

Nu känns det verkligen som om vi är ute och reser i Moseldalen.