"Tjejträff" i Dalsland och Klässbols Linneväveri.

Tack vare ett FB-konto och lite detektivarbete fick en av mina barndomsvänner i vintras kontakt med Eva, en kvinna som var klasskamrat med oss i åk 5-8 och sedan flyttade från orten. De pratades vid och en dag i mars kom Eva ner till Nossebro och åt lunch med oss. Det blev ett härligt återseende och vi hade naturligtvis massor att prata om. Strax efter hörde hon av sig och vi blev bjudna upp till henne och hennes make i Edsleskog, ett par mil utanför Åmål. Nu var det dags för detta besök och vi började med en uppdukad brunch i Nossebro.

Mätta och belåtna gav vi oss iväg mot Dalsland, ett landskap som åtminstone vi besökt alldeles för lite och verkligen fick mersmak på när vi bl a åkte en sträcka på Dalslands kanal för ett par år sedan. 

http://bmlarsreseblogg.blogspot.com/2021/07/battur-pa-dalslands-kanal.html 

Efter ett kort stopp i Åmål (också en mysig stad med en fin ställplats i hamnen för er som åker husbil och som vi också skrivit om på bloggen)...

http://bmlarsreseblogg.blogspot.com/2021/07/alltid-nagot-sa-fan-nar-han-sag-amal.html

...åkte vi sista biten till deras vackra hem vid sjön Edseln, en av Dalslands alla sjöar. Här fick gästfriheten verkligen ett ansikte och vi fick en fantastisk kväll, då vi bjöds på trerätters middag under massor med prat.

Senare på kvällen gjorde vi en ginprovning, något som var en ny erfarenhet åtminstone för mig. Det var en speciell gin som tillverkas på Nordmarkens Destilleri i Årjäng. Detta distribueras till några utvalda restauranger. Den är smaksatt med vild svartpeppar från Madagaskar och kolgrillad citron.

Nog visste vi att gin blivit en vetenskap även om vi i princip använt en traditionell gin i en GT, som svalka en varm sommarkväll. Nu provade vi den ren, sedan med några droppar vatten, lite uppvärmd och till slut spädd till ca 28%.

Efter en god frukost på den härliga glasverandanska vi åka norrut mot Klässbols Linneväveri, som ligger ett par mil söder om Arvika. 

Man kan säga att företaget såg dagens ljus 1921, det år som Hjalmar Johansson skaffade sin första mekaniska vävstol hemma i vardagsrummet. När han går bort 1928, endast 44 år gammal lämnar han fem klassiska mönster, bl a Schackrutan och Fiskmåsen som används än i dag, till sin son.

Idag ägs detta fantastiska företag av fyra av Hjalmars barnbarnsbarn, alltså är det den fjärde generationen.

I början av 1990-talet blir företaget riktigt välkänt när de tillverkar 500 meter linnedukar och 1400 servetter till Nobelfesten 1991 och den duk, Kungaduken (3 x 64 m) och de 200 servetter, som tillverkades 1993 till kung Carl XVI Gustafs 20 år på tronen.

Vi går omkring och tittar på alla de vackra sakerna i affären, allt mycket vackert exponerat.

Det är tillåtet att gå omkring bland de mekaniska vävstolarna och titta på arbetet (med rejäla välbehövliga hörselkåpor).

Det finns även ett par manuella vävstolar där bl a den breda Kungaduken vävdes. På en skylt kan vi läsa att de hann väva 10 cm/dag och duken var 64 meter....

Självklart kunde vi inte lämna fabriken utan varsitt paket i packningen, även om priserna på de större dukarna av förklarliga skäl är höga.

Vi fortsätter sedan mot Värmskog, som ligger en dryg mil från E45. Till den här idyllen hade vi aldrig kommit utan lokal kännedom. Här nere vid sjön Värmeln ligger Värmskogs Café, inrymt i Liljenäs hembygdsgård. Sommartid kan man avnjuta sin fika på en uteterass mot sjön. 

Caféet är känt för sina räkmackor och det var just det vi tänkte köpa till vår lunch. Man kan välja mellan LYX-räkmacka med 150 g skalade räkor, Skagenmacka med Skagenröra och räkor eller den helt enorma XL-räkmacka med otroliga 300 g skalade räkor. Den lät vi stå kvar i disken då de andra alternativet gott räckte för oss.

Lite kaffe med gobit blev det också tillsammans med massor med prat innan vi vände åter mot Åmål och det var dags att vinka ”Hejdå” till Eva och den här gången bestämde vi att det inte får dröja 55 år innan vi ses nästa gång.

 

Båttur på Dalslands Kanal

Att åka kanalbåt på Dalslands kanal är något vi har pratat om att göra, men av någon anledning har det aldrig blivit. Nu hade vi några blanka dagar i almanackan (det är inte lätt att hinna allt man vill som pensionär) och när vädret såg så bra ut bestämde vi att det äntligen skulle bli av. 

Dalslands Kanal byggdes 1864–1868 under ledning av Nils Ericson och Werner Ericson. Kanalen består av ett 240 kilometer långt segelbart sjösystem med omkring 12 kilometer grävd eller sprängd kanal. Den möjliggör båttrafik mellan Vänern och delar av sjösystemet i Dalslands inre och sydvästra Värmland, vidare upp mot norska gränsen. Det som kom att bli Dalslands kanal var från början Upperudsälven. I kanalen finns 17 slusstationer och 31 slussar. Kanalens mest kända sevärdhet är väl akvedukten i Håverud. Den leder vattnet över en ravin med en sluss vid Åklångs utlopp och tre slussar vid Övre Upperudshöljen och är ensam i sitt slag i Sverige som en plåtkonstruktion. Inspirationen till konstruktionen fick Nils Ericson troligtvis från samtida engelsk ingenjörskonst och kanalteknik. Akvedukten tillverkades 1868 i Stockholm av Bergsunds Mekaniska Verkstad och sattes ihop på land innan den sattes på plats. Akvedukten är en fritt hängande bro, som vilar på två murverk. Den är 33,5 meter lång och plåtarna sammanfogades med 33 000 nitar. 

Sommartid erbjuds tre olika kanalturer mellan Bengtsfors och Håverud, med möjlighet att åka rälsbuss tillbaka. Vi fastnade för den som heter "Halva Kanalrundan" och går mellan Långbron och Håverud. Trafiken drivs av familjen Holmedahl och Dalslands Kanaltrafik AB. Det finns två båtar som trafikerar linjen, dels flaggskeppet M/S Storholmen, som byggdes 1896  och den betydligt nyare Dalslandia, som byggdes för kanalen 1973. Sommartid går det en tur i vardera riktningen varje dag, mån-lör. Under färden kan man äta lunch, bestående av lokalt rökt lax med tillbehör, men idag var ett större sällskap inbokat så den möjligheten fanns inte för oss.

Vi åkte upp till Långbron i god tid före avgång och hann svalka oss med en glass... 

...innan Dalslandia kom inglidande under landsvägsbron.

Dalslandia är godkänd för 110 passagerare men i pandemitider såldes 65 biljetter (med 110 passagerare lär det vara rejält trångt). Det kom en buss på utflykt som skulle med på samma tur och i det sällskapet kändes det här med social distans totalt bortglömt (även om de flesta antagligen uppnått den åldern att de var fullvaccinerade). 

Först kom vi till en riktigt smal passage, så det var tur att Dalslandia är knappa 4 meter bred.

Vi passerade sammanlagt 11 slussar på vår väg ner mot Håverud.

Någon av dem var fortfarande handdriven.

Förutom lunch i restaurangen serverades baguetter, fika och glass, så för vår del blev det var sin baguette med salami och brieost.

När vi kom ut på sjön Råvarpen mötte vi M/S Storholmen, med sitt flaggspel, som var på väg i motsatt riktning.

När vi sedan närmar oss Håverud, känns det riktigt häftigt då kanalen förvinner rakt in i en ravin i berget. Här ligger några segelbåtar och väntar på broöppning och slussning.

Snart når vår båt den berömda akvedukten och efter ytterligare ett par slussar är vår kanaltur slut efter ca 3,5 timmar. 

Vi har en timme på oss innan rälsbussen går tillbaka norrut och vi strosar runt lite kring akvedukten. Runt kanalen finns ett fint Besökscentrum, som vi tittade in i. Naturligtvis finns där också affärer och diverse möjligheter att få något att äta eller dricka. 

Nu var det dags för öppning av järnvägsbron och döm om vår förvåning när den gigantiska bron faktiskt öppnas med handkraft.

Snart var det dags att bege sig till den lilla hållplatsen vid järnvägen och ta turen med DVVJ tillbaka. Det betyder Dal-Västra Värmlands Järnväg, men vi tyckte den unga konduktörens förklaring var bättre De Vackra Vyernas Järnväg.

Väl tillbaka i husbilen återstod bara att åka hemåt Falköping och nu kan vi bocka av ytterligare en punkt på vår långa "Att-göra-lista", vad gäller resor och upplevelser, både sådana långt bort och nära. 

Alltid något sa Fan, när han såg Åmål....

Vi har ofta pratat om varför vi sällan eller aldrig åker till Dalsland, ett av våra grannlandskap, som egentligen har mycket av det vi gillar, bl a vacker natur och enligt ryktet fina golfbanor. I torsdags gjorde vi slag i saken och bokade en golfrunda och en ställplats på Billeruds GK, utanför Säffle, på eftermiddagen. Tyvärr hade SMHI stora svårigheter att förutsäga vädret så det blev en regnig och grå resa innan vi efter en snabb lunch kunde slå ut på banan, som enligt reklamen ska vara Värmlands mest natursköna golfbana (vi hade plötsligt passerat landskapsgränsen, men vad gör det...). Nu hade regnet nästan slutat men det blev en gråmulen eftermiddag.

Nästa morgon vaknar vi istället till en otrolig sommardag, med en knallblå himmel. Nu styrde vi kosan till Forsbacka GK, (i Dalsland!), där vi tidigare bara varit och ätit lunch vid ett tillfälle. Den här banan hade vi bara hört lovord om, och så vackert det var. Inte var det lättspelat med allt vatten som fanns runt omkring oss och som vi skulle slå den lilla vita bollen över vid många tillfällen. Vi fick hur som helst 4,5 timmars motion i helt magiska omgivningar. 

Efter en välbehövlig dusch styrde vi mot ställplatsen i Åmåls gästhamn. Det är en grusad plan, granne med hamnen så vi har en fantastisk utsikt över Vänern och båtarna. Ställplatsen sträcker sig från vägen, över hela grusplanen och ut på piren. 

Här är det bara några hundra meter längs ån in till stadens centrum. På ställplatsen finns färskvatten och möjlighet till tömning av gråvatten och kassett. Man har även tillgång till servicehuset i gästhamnen där det finns toaletter, duschar och tvättstuga. Det finns ingen el på ställplatsen. Kostnad 100 kr / natt. Inga mynt till duschar eller tvättstuga, det ingår i avgiften!

Under slutet av säsongen (runt oktober) kan det vara så att man tar bort servicen på ställplatsen pga väderlek, och då betalar man bara 100 kr vid nyttjande av servicehus annars står man gratis.Man kan betala med Swish eller gå till Turistbyrån och betala. (Dock måste man runda hamnen för att komma till turistbyrån och servicehuset).

Finns det då något att titta på i Åmål, eller gäller devisen i rubriken? Nu var vi bara här en sen eftermiddag, kväll så sevärdheter som Hantverksmagasinet, som drivs av Åmåls Slöjdare & Konsthantverkare, i ett gammalt spannmålsmagasin och Hembygdsmuseet, inrymt i ett hamnmagasin, där olika miljöer visar hur livet var i Åmål förr i tiden fick inget besök denna underbara sommarkväll. Istället tog vi en promenad längs Åmålsån... 

...och kom då till Gamla Staden med den fina stadsparken Plantaget. Parken återinvigdes 2017 efter en rejäl ombyggnad. Här fanns tidigare stadens handelsplats och runt omkring låg de finaste bostadskvarteren. Alltsammans, förutom Vågmästargården brann ner 1777, men sedan har området undgått alla bränder och är idag en av landets bäst bevarade 170-talsmiljöer.

Vågmästargården

I Plantaget finns flera skulpturer, bl a Vattenlek av skulptören Anders Jönsson.

I kulturella sammanhang är väl Åmål känt i många länder som "Fucking Åmål", men här finns också Sveriges största bluesfestival (även om den tyvärr är inställd även i år). 

Vi kan tänka oss att komma tillbaka hit och titta lite närmare på den typiska småstaden men den här gången väntade en annan upplevelse, som vi pratat om i flera år, så på lördagsmorgonen bar det iväg mot nya mål....