Sala Silvergruva

Trots att vi bara varit hemma några dagar sedan vår förra husbilsresa längtade vi verkligen att få ge oss iväg på en längre resa, som för ovanlighetens skull är mycket vagt planerad. Det enda som är hugget i sten är att vi ska vara i Abisko 8-11 september men vi kommer säkert inte att ha några större problem att fylla ut de nästan tre veckorna tills dess. Som de flesta vet har vi en oändligt lång lista på orter och sevärdheter vi gärna vill besöka och den listan blir inte kortare när vi inspireras av många härliga resebloggare och andra husbilsresenärer.

Vårt första mål blir Sala, där vi ställer in GPS:en på ställplatsen på Museigatan. Här finns fyra platser med el och i nuläget möts vi av en lapp på elskåpet med texten; ”Välkommen! Vi bjuder på elen”. För övrigt består servicen av soptunnor, men läget är centralt och bra så vi tackar Sala kommun.

Det blev en lugn kväll då vi hejade fram Mondo till ett nytt EM-guld och snart vaknade vi upp till ännu en solig dag. Trots detta tog vi fram långbyxor, fleecetröjor och jackor eftersom vi bokat biljetter till en 155 meters-visning i Sala Silvergruva och enligt biljetten är temperaturen där nere +2 grader. Biljetter bokas på nätet, priset för vuxna är 250 kr och guidningen varar en dryg timme. Det finns även en längre tur för de riktiga gruventusiasterna.

Sala Silvergruva har en lång historia. Den har varit i kontinuerlig drift från 1400-talet till 1908. Efter det har det brutits zink, tills den sista gruvan stängdes 1962. Under de bästa åren på 1500-talet producerades 3-5 ton silver/år och totalt utvanns mer än 4 500 ton silver och 40 000 ton bly.

Sedan 1988 ägs gruvan av Sala kommun och är en besöksgruva med gruvmuseum. Området förklarades 2013 som byggnadsminne med syftet att bevara det unika området för framtida besökare.

Vi åker bort till gruvan i god tid och att missa infarten är näst intill omöjligt.

Inför guidningen samlas vi vid Knektschaktet, gruvans äldsta, fortfarande intakta schakt. Redan vid 1600-talets mitt ska det ha varit 150 m djupt. Byggnaden ovanpå schaktet uppfördes 2003 och är en rekonstruktion av 1887 års original.

Här får vi prova ut hjälmar innan vi tar plats i hissen som på 4-5 minuter tar oss ner 155 meter i gruvan. Här får vi både via en film och guiden Petri ta del av hur gruvarbetarna hade det här under långa arbetsdagar.

Vi gick runt här i dunklet och passerade långa gångar, stora salar där malmen har brutits och här nere finns också två uppvärmda salar som idag används till konserter, fester och middagar.

2008 gästades gruvan av kronprinsessan Viktoria. Hon fick lämna sin namnteckning för gravyr på väggen, men av någon anledning var det inte oss förunnat...

När vi kom upp ovan jord igen strosade vi omkring på området. Här finns även drottning Christinas schakt under vilket vi var på guidningen. Det är gruvans centralschakt och bröts i omgångar ner till 257 meters djup. Idag är nästan allt under 155 meter vattenfyllt. Den vackra byggnaden över schaktet uppfördes 1858 och har blivit lite av gruvans symbol.

Längst norrut ligger Carl XI:s schakt, som påbörjades redan 1670. Under 1800-talet gjordes schaktet djupare och det är Silvergruvans djupaste punkt med 318 meter. Byggnaden ovanpå schaktet, som kallas lave, sägs vara Sveriges äldsta bevarade, uppförd 1835.

Vi gick också förbi klockstapeln, som byggdes 1733. Långt tidigare fanns dock en klockstapel som ringde till gruvbön, markerade när arbetspassen började och slutade, samt slog larm om olyckor hände i gruvan.

Efter vår promenad var vi tämligen varma så att byta till shorts och t-shirt innan vi fortsätter norrut kändes helt ok. Vi är glada så länge vi kan få vara lite lättklädda för troligen får vi använda alla tjocka kläder vi har med oss innan vi är hemma igen!

 

Sjunde upplagan av TL-golfarnas augustitävling

Hur fort går inte ett år och vips var det vecka 32 och åter dags för den husbilsgolf som Tommy och Lars med fruar håller i. I år var Nora GK utsedd som spelplats och på onsdag em hade de lyckats pussla in alla deltagande husbilar, i år 17 stycken på klubbens ställplatser.

På kvällen hade vi som vanligt en liten välkomstträff med chip-tävling. Under tävlingen serverades ett (eller två) glas vin och lite godis. Att få i en golfboll i en nätkorg låååångt borta var inte det lättaste så bland damerna korades en vinnare, Christina Eklund, redan i första rundan då hon var den enda som lyckades få i någon boll. Bland herrarna blev Gunnar Karlsson segrare efter ett par utslagningsomgångar.

Sedan samlades vi för lite umgänge, information och prisutdelning allt medan kvällssolens sista strålar värmde oss. 

På torsdagsmorgonen var det dags för en lagtävling. I år blev det Greensome i tvåmannalag. Det blev en svettig dag  för alla spelare då termometern närmade sig 30-strecket. Vid start var dock spelarna fräscha och taggade.

Kerstin Goine hade det prestigefulla uppdraget att vara starter och fotograf, vilket hon skötte med den äran!

Resultaten blev som vanligt riktigt bra och på kvällen kunde segrande laget Beth Edetun och Kurt Glamheden ta emot segerbubblet.

Silvermedaljörerna Eva Karlsson (som fick samma pris förra året) och Lars Hultman fick ost och marmelad....

...medan treorna Yvonne Looser och Tommy Lindström förärades två paket med bollar.

Göte Berndtsson hade med sig ett spel, som jag tror var en ny och trevlig bekantskap för de flesta av oss. Det heter "Spin Ladder" eller steggolf och går ut på att man kastar ett snöre med en träkula i var ände mot en trästege. Sedan gäller det att få snöret att slunga sig runt en av tvärpinnarna. Att sedan någon lyckades få snöret att fastna runt grenarna i ett närbeläget träd bör väl nästan betraktas som en bedrift för helt enkelt var det inte.

Tävlingsmänniskor som vi är blev det naturligtvis en tävling av detta också och en odiskutabel vinnare blev Göran Pousette, som lyckades sätta alla sina tre snören runt pinnen med högst poäng. Det belönades naturligtvis med Bubbel!

Se sån stil han har!

Lagom till kvällssamlingen kom Annika och Björn Ståhl som varit med på alla tidigare samlingar, men som tyvärr inte kunde spela i år p g a rehabträning. Så skoj att de ändå styrde kosan mot Nora när längtan efter umgänge med TL-golfare blev för stark och vad gör man inte för att få en anteckning i närvaroboken!

Fredagsmorgonen grydde med löfte om en om möjligt ännu varmare dag och nu skulle singeltävlingen om TL-golfarnas vandringspris avgöras. Några av bollarna innan start.

Förra årets och årets segrare gick i samma boll och tog lite vila utefter banan.

Nog blev det en svettig tillställning och många tog efter avslutad runda sin tillflykt till "19:e hålet", alltså Restaurang 3 Golfare för en kall dryck och lite prat om varför det gått som det gjorde.

På eftermiddagen var det dags för vår avslutningsmiddag och likt alla andra år kunde vi arrangörer duka upp ett enormt prisbord, som deltagare och sponsorer skänkt priser till.

Middagsborden stod dukade ute på terrassen och vi åt en trerätters middag som smakade mycket bra efter ett rejält arbetspass ute på golfbanan.

Efter middagen återstod prisutdelningen och först belönades Kerstin för hennes insatser som starter.

Sedan var det dags att gratulera årets segrare, Yvonne Looser, som idag fick det mesta att stämma på banan och vann på imponerande 43 poäng. Hon fick förutom äran att förvalta vandringspriset ett år, en trätavla och valde ett pris som bl a innehöll greenfeebiljetter.

En stolt tvåa blev Lennart Goine. Han vann även "Närmast Hål" på hål 13. Där lyckades han hamna drygt fyra meter från flaggan med sitt utslag. För detta fick han också en trätavla.

Glad trea blev fjolårets tvåa, Monica Svensson och här poserar hela prispallen. 

Efter att alla deltagare hade fått sina priser blev det en sista kväll med gamla och nya golfvänner och vi kan bara hoppas att alla har haft lika trevliga dagar som vi arrangörer haft och att vi träffas på någon ny golfbana vid den här tiden nästa år. Stort tack till er alla som gjorde dessa dagar till vad de blev, för visst är det så; Det är gästen, som gör festen!