Resdagar norrut och trevlig museipark i Umeå.

Hur mysigt det än är med dagsetapper på 5-10 mil och många upplevelser är Sverige ett otroligt avlångt land och ska vi nå vårt första delmål, Haparanda, inom dräglig tid duger inte detta. Från Bönans fiskeläge styr vi E 4 norrut och visst blir det fina fikastopp med tid för njutning...

...ser vi snart Höga Kustenbron framför oss.

För två år sedan utforskade vi verkligen Höga Kustenområdet så idag fortsätter vi bara. Ett stopp blir det på Fjällrävens Outlet i Örnsköldsvik. Här blir det var sitt par långbyxor och så uppgraderar vi vårt 40 år gamla Trangiakök med brännare och gas.

När det är dags att söka övernattning fastnar vi för en ställplats i Rundviks hamn, strax söder om Nordmaling. Här har båtklubben ordnat några ställplatser med el och utsikten är väl synd att klaga på. Pris 100 kr + 30 kr för el. I sitt klubbhus har de just byggt dusch och toalett. Färskvatten kan man också fylla.

Här begår vi troligen en synd nästan likställd med att svära i kyrkan. Vi sitter i surströmmingstider inte långt från surströmmingens Mecka och njuter i fulla drag av matjessill med gräslök i den härliga kvällssolen.

Nästa morgon ger vi oss ut på vägen igen. Vi har tänkt oss ett stopp i Umeå. Några sevärdheter där, som Gammli har jag ((B-M) sett när jag varit i stan på bl a Nordiskt Genetikmöte. Nu fastnar vi för Umedalens Skulpturpark, eftersom vi gillar konst ute i det fria. Vi blev mycket positivt överraskade då vi trodde det var en del konstverk på en liten yta, men vi fick en rejäl promenad på och kring det före detta sjukhusområdet på Umedalen. Mellan 1994 -2012 arrangerades konstutställningar vartannat år och 150 svenska och utländska konstnärer har ställt ut sina verk i parken. Numera finns en permanent utställning på drygt 40 verk. Skulpturparken är öppen dygnet runt/året runt och lockar mer än 20 000 besökare varje sommar. Som vanligt tycker vi inte att all konst är vacker, snarare konstig. Det finns verk av en del av våra favoriter bl a Jaume Plensa, som gjort den enorma skulpturen "Anna" i Pilane. Här har han gjort Nostros (2008)...

...och Heart of Trees (2007).

En annan favorit är Louise Borgeois, som här har skulpturen Eye benches II (1996-97), ögon med bänkar på baksidan. Mest känd är hon antagligen för sina spindlar, Maman, som vi bl a sett utanför Guggenheimmuséet i Bilbao.

Här kommer ett urval av konstverk.

Den sjuka flickan, Jacob Dahlgren (2004)

Forest Hill, Buky Schwartz (1997)

Umea Prototype, Serge Spitzer (1998-2000)

Black, Grey, Broken Sky and Palest Blue, Astrid Sylwan (2010)

Kastenhaus 1166, Winter & Hörbelt (2000)

Mor och barn, David Wretling (1958)

Still Running, Antony Gormley (1990-93)

Trajan´s Shadow, Sean Henry (2001)

Vi fick en riktigt härlig promenad som blev längre än vad vi tänkt och magen började kräva lunch. Strax bredvid låg Bistro Le Garage dit vi styrde stegen. Tyvärr var dagens stekta abborre slut så jag gick loss på dagens vego: Rostade morötter med potatispuré, pesto och parmesan (mums!), medan Lars festade på schnitzel, vad annars?

Styrkta till kropp och själ fortsatte vi norrut och gjorde ett stopp på den fina ställ- och rastplatsen vid Jävre, strax söder om Piteå. Det var lite för tidigt att stanna för kvällen så det blev fika, en promenad och inköp av en rökt röding som vi ska kalasa på endera dagen.

Framemot kvällen började vi närma oss Luleå. Vi stannade på parkeringen  till Hägnans friluftsmuseum där vi övernattade med fyra andra husbilar från Schweiz och Frankrike. Fortsättning följer...

Vindelälven och Mårdselforsens naturreservat

När vi på torsdagskvällen kom till Vindelns Camping och installerat oss på vår plats tog vi en promenad och döm om vår förvåning när två par från Tibro och Mölltorp som vi inte träffat på flera år sitter och fikar vid ett långbord med sina vänner. Ibland är världen bra liten. 
Vi hann ta en promenad längs Vindelälven innan det var dags att kalasa på typisk torsdagsmat; gul ärtsoppa och pannkakor.

Nästa morgon fortsatte vi några mil längs väg 363 till Mårdsele naturreservat. 

Det här är ett av Vindelälvens mäktigaste och mest natursköna områden och består inte bara av Mårdseleforsen utan även av Sikseleforsen, forsen Nedre Sikselet och en del av Storlidens dalsida.

Vindelälven är en av de fyra oreglerade Norrlandsälvar som finns kvar så här kan man verkligen nynna på Evert Taubes 
"...låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur...".
Här vid Mårdsele delar Vindelälven upp sig i flera fåror och det finns massor med öar som ändrar form med vattnets framfart. Även om det ska vara mest vatten i juni vid snösmältningen så var det ett fascinerande skådespel vi fick se.
Man har gjort en led (ca 2 km) som går runt öarna, med två långa hängbroar över de bredaste forsarna och massor med fasta broar. 

Vi började räkna dem men efter stund gav vi upp.

På flera ställen fanns jättegrytor och fint slipade hällar som minner om vattnets framfart.

Vi  åkte ner och parkerade där en anpassad ramp leder fram till den första hängbron, men när vi sedan kom ut på väg 363 igen såg vi att det fanns en bra parkering där och också en restaurang, Wild River, som är öppen sommartid, och skall servera förstklassig mat. Nu var vi inte sugna på något ätbart så vi fortsatte mot Vilhelmina, via Barsele, där Rantamor och -far hade rekommenderat ett övernattningsställe vid en sjö.
När vi var nästan ute vid E12 hade vi lite kontakt med "Rantisarna" och de skulle övernatta på Blåviksjöns Rastplats på sin väg till Hemavan. Dit hade vi då bara en halvmil så vi stannar där och sätter på kaffe tills de kommer.

Sedan vevar Rantafar ner stödbenen för kvällen och får en "stödbensöl" och tänk Lars fick en också, trots att vi inte ens har några stödben på husbilen.

Det blev en riktigt trevlig kväll även om kylan kom krypande.
Fint sällskap fick vi också.

Vi hade dessutom en otrolig utsikt över Ume älv när solen dalade, mörkret började lägga sig och det var dags att dra sig in i värmen. 

 

Lunch hos Instagramvänner + Bjuröklubb

Ibland händer det roliga saker. När vi var i Norrfällsviken kom plötsligt en fråga från @rantamor på Instagram; "Vars ä ni nårst???" och vips var vi hembjudna till dem i deras nya boende i Nordmaling. I onsdags förmiddag åkte vi dit och fick några riktigt trevliga timmar tillsammans. Dessutom blev vi bjudna på en lunch som hette duga, foliepaket med skreitorsk, potatis och olika sorters grönsaker. Till det en romsås med rom från deras egenhändigt fiskade sikar.

Eftersom det var "lillelördag" blev det t o m bubbel till...

På eftermiddagen fortsatte vi norrut, förbi Umeå och med siktet inställt på Bjuröklubb. Då kom också resans första regnstänk på dagtid, vilket resulterade i en vacker regnbåge.

Bjuröklubb är Västerbottens östligaste punkt och ligger omgivet av vatten i tre väderstreck. Området blev naturreservat 1976.

Vi åkte så långt vi kunde och stannade en stund i kvällssolen på vändplatsen. Där gick vi ner på stranden och njöt på de solvarma stenarna, innan vi åkte bort till en parkering där vi kunde stå över natten. 

Där fanns redan två tyska husbilar och en svensk husvagn.

Igår morse vaknade vi till en knallblå himmel...

... så efter grötfrukost packade vi en fikaryggsäck och gav oss ut på vandring. Det finns en led som börjar vid radiomasterna på andra sidan vägen, så vi parkerar där.

Vi går leden motsols så vi börjar gå genom skogsterräng och kommer efter en stund till Jungfruhamnsgraven, som är en spännande fornlämning. Den består av en stenvall. Det kan ha varit en mur kring ett kapell från tiden före 1500-talet eller en tidig begravningsplats. Intressantare tycker vi sägnen är som säger att en jungfru eller en prinsessa flöt i land efter ett skeppsbrott och blev begravd här.

När vi sedan kommer ut ur skogen sitter hon där, (målet för vår vandring), den vackra sjöjungfrun, som vakar över passerande sjöfarare. 

Sjöjungfrun är attributmakarstuderande Sofia Viklunds examensarbete. (Jag var tvungen att googla på vad en attributmakare är. De arbetar med tillverkning och anpassningar av rekvisita för film- TV- och teaterproduktioner).
Nu har vi nått sillhällorna och här hittar vi en grillplats, som dessutom ligger i lä, så här blir det en lång fikapaus. Sååå skönt!

När vi fortsätter över de slipade hällarna ser vi verkligen spåren av inlandsisens framfart.

Utanför sillhällorna finns ett antal grund som tack vare landhöjningen är delvis synliga.
När vi kommer tillbaka till bilen åkte vi upp till parkeringen vid fyren och travade upp till den. Fyren byggdes 1859 och sedan dess har den lyst för sjöfarande uppe på klippan.

Idag har sista biten upp till fyren anpassats och försetts med ramper. 

Vi går runt och tittar lite innan vi återvänder till bilen, fixar lunch och sätter in GPS:en på Vindeln, som ska bli nästa stopp...