Annandagen bjöd på ett väder med iskalla vindar men ingen nederbörd så vi klädde oss ordentligt, packade kaffe och macka innan vi begav oss ut på en cacherunda med bl a Åsle Tå som mål.
Vad är då en Tå? En tå är en allmänning – byns gemensamma markområde som ursprungligen var avsett att användas som vattningsplats för kreaturen.
Med tiden fick Tåarna ytterligare ett användningsområde. Fattigt folk som saknade egen mark, de obesuttna, fick börja uppföra egna stugor på dessa allmänningar.
De som bodde här fick livnära sig på de arbetsmöjligheter som fanns i bygden. Det handlade t ex om dagsverken på gårdarna, anställningar på bränneriet på Svartarp medan en del drygade ut inkomsten som kyrkvaktmästare. Många kom att bli skickliga hantverkare av olika slag. 1774 föddes det första barnet på Åsle Tå. Kulmen nåddes 1880 då det i 20 stugor bodde 85 personer varav 35 var barn under 16 år.
Därefter gjorde industrialiseringen i Sverige och emigrationen till Amerika att Tån började avfolkas och stugorna allteftersom rivas. I börjanav 1900-talet fanns på Åsle Tå endast ett 10-tal äldre "tåare" kvar. På de flesta håll i Sverige är tåbebyggelsen ett minne blott, något som i bästa fall finns på gamla gulnade fotografier. Men inte i Åsle. Här förstod man att ett kulturarv höll på att försvinna. I grevens tid – 1923 – då det endast återstod ett tiotal stugor, bildades Åsle Mularp Tiarps Hembygdsförening i syfte att bevara Åsle Tå. Stuga efter stuga köptes in allteftersom de blev tomma, turisterna strömmade till och skapade möjligheter att bevara Tån för eftervärlden.
Så därför kan vi idag gå omkring bland Sveriges bäst bevarade backstugubebyggelse och vi tyckte det var så fint att gå här bland frostiga stenmurar alldeles ensamma.
Den gamla smedjan och kvarnen är återuppbyggda och längst bort där tågatan tar slut står numera en visthusbod och en hitflyttad skiftesverksladugård.
Det finns också information vid varje stuga om vilka som bott här och deras historia.
Sommartid är stugorna och museet öppna och numera är stugorna "bebodda" av ett tiotal dockor som personifierar de mest kända tåarna. Under sommaren är också ett café vid entren öppet och det finns en ställplats för husbilar med all service som kan tänkas.
I Åsle by stannade vi också vid "Store Sten", som den kallas i folkmun.
Den är en 50 ton tung sten som restes här 1896, som minnessten över Slaget vid Åsle 1389. Då besegrades Albrekt av Mecklenburg av en dansk-svensk armé och drottning Margareta (Kung Byxlös) lade genom segern grunden till Kalmarunionen. Enligt sägnen är slaget vid Åsle det senaste tillfälle då ”Ållebergs ryttare” skall ha synts till. Tolv okända ryttare påstås ha deltagit i striderna på drottningens sida. Sägnen berättar att de sover i en väldig bergasal i Ållebergs inre och att de alltid är redo att försvara bygden närhelst den är i fara. Idag står en liten miniatyr i vår bokhylla.
Nu när vi ändå var ute på Falbygden i vår verkligen historietäta närmiljö fortsatte vi till Karleby. Här sägs det att bygden varit kontinuerligt bebodd i över 5000 år och "Karleby Långa" tros vara Sveriges äldsta vägsträckning som fortfarande är i bruk. Man tror att 3/4 av Sveriges alla gånggrifter finns på Falbygden och längs den här vägen finns tre stycken som är vårdade och skyltade. Vi stannar vid Ragnvalds grav som är Skandinaviens största gånggrift.Den är dock aldrig utgrävd.
(Här loggade vi ytterligare en cache).
Närmare kyrkan ligger Klövagårdens gånggrift. När den grävdes ut 1872 hittade man en mängd föremål och skeletten från ca 80 personer.
När vi kom hem hade vi fått en rejäl dos av både frisk luft och historia. Dessutom hade vi 15 nya glada gula gubbar på vår geocacheapp....

































