Julmarknad på Kobergs slott

Nu när vi har vilat ut efter ett långt resdygn och jag (B-M) har piggnat på mig, efter en ful magbacill kan vi bara konstatera att vi verkligen är omgivna av fem nyanser av grått! Några julkänslor har vi definitivt inte fått (det brukar vi vara ganska dåliga på), men den här helgen hade vi läst att Svenska Slottsmässor hade julmässa på Kobergs slott ett par mil söder om Trollhättan. I år ordnar de mässor på 17 olika ställen från Skåne och upp till Värmland. De kommande helgerna är det mässor bl a på Kalmar slott och Drottningholm. 
Slottet har varit i släkten Silfverschiölds ägo sedan 1776 och numera är det väl mest känt för att prinsessan Désirée och hennes man bott här. När Niclas Silfverschiöld dog 2017, slutade Kobergs era som fideikommiss och slottet ägs idag av äldste sonen Carl.

På de här julmässorna finns både hantverk och en massa delikatesser för julbordet eller att njuta av när som helst.
När vi närmade oss Koberg insåg vi att det var fler än vi som tänkt besöka julmarknaden idag. Vi fick sitta i bilkö en rejäl stund innan vi fick en parkeringsplats.
Julmarknaden finns i slottets ekonomibyggnader och en del är fyllt med hantverk av alla olika slag. Naturligtvis finns det tomtar, kransar och halmbockar, annars vore det väl ingen julmarknad.

Dessutom erbjuds en härlig blandning av vackra hantverk.
Vi fick ett kort men glatt återseende med B-M:s Varnhemsgrannar, Libbes Läder, som syr så fina saker i skinn. Här blev det inköp av en läckert röd plånbok i kalvskinn.

Sedan var det dags att stilla hungern så det blev en viltkebab i ett stånd där köerna ringlade långa.

I en annan byggnad var det matmarknad och här frestades vi med massor med godis. Vi provsmakade underbara salamikorvar på hjort, havtornsprodukter, häftiga sillinläggningar och naturligtvis godis av allra bästa sort.

Vår handel blev en stooor burk hjortronsylt, rökt regnbågslax och en påse brända mandlar. 

Sedan hade vi nog tänkt oss ett besök i slottets museum där vagnar och seldon från svunna tider visas, men min mage som fortfarande är lite känslig efter vår resa tyckte att jag stoppat i mig lite väl mycket blandade godsaker så vi åkte hemåt och kanske, kanske att vi fått lite mer julkänsla inför nästa helg då stjärnor och adventsljus ska få lysa upp vår tillvaro.

Ajloun och Jerash

Fredag morgon ringer väckarklockan i ottan för tidig frukost och avfärd mot Ajloun kl. 06:45, men vad gör man inte för att vara på plats vid sevärdheter innan alla andra turistbussar kommer.
Ajloun ligger en dryg timmes färd norr om Amman och vi färdas genom ett kuperat och relativt grönt och bördigt område. Bl a odlas mycket oliver här och just nu är det skördetid för dem.
Ajlouns huvudattraktion är Qala´at al-Raladh (Ajloun fort). 

Det byggdes i början av 1100-talet och är ett fint exempel på islamisk militärarkitektur. Från fortet kontrollerade den muslimska armén Jordandalen. Korsriddarna gjorde återkommande försök att inta fortet, men lyckades aldrig.
Vi trampade uppför alla trappor och när vi kommit högst upp hade vi en otrolig utsikt. Idag var det lite disigt , annars kan man se till Döda Havet söderut och över Jordandalen och till Västbanken västerut.

Ammunition till katapult.

På vägen ner från borgen köpte jag en mugg örtte med massor av färsk mynta i ett testånd. Det är som balsam för en förkylning som fortfarande inte vill ge med sig helt.

Längs vägen stannade vi vid ett ställe där man pressade oliver. Dit kom odlarna med sina olivsäckar och gick sedan hem med oljan i dunkar. Vi hade köpt lite färskt bröd så vi kunde smaka på de olika oljorna. Mer färskpressad olivolja kan man väl inte få??

Naturligtvis fick en flaska följa med hem i packningen. Det är den här sortens souvenirer vi handlar nu för tiden; de ska kunna ätas eller åtminstone användas på ett vettigt sätt. 
Sedan fortsatte vi mot dagens höjdpunkt, Jerash. Det är en av de största och finaste romerska städerna utanför Italiens gränser. Jerash var bara en by fram till 100-talet f.Kr. när Alexander den stores styrkor började bygga den stad vi ser lämningar efter idag. Den gyllene perioden började när kejsar Pompejus lät den ingå i sammanslutningen Decapolis (tio städer) år 63 f. Kr. Bland dessa fanns också Damaskus och Philadelphia (nuvarande Amman).
När vi kom dit var vi definitivt inte ensamma, men området var stort så vi upplevde ingen trängsel. Förra året hade Jerash 330 000 besökare. 
Vi gick in genom Hadrianusbågen, som byggdes till kejsar Hadrianus ära, när han besökte staden 129 e.Kr.

Sedan passerar man hippodromen. Den var den minsta hippodromen i det romerska imperiet (245 x 52 m), men rymde ändå 15 000 åskådare.

Fortsätter man in genom södra porten kommer man in i själva staden och vi som älskar gamla romerska städer fick verkligen en upplevelse som heter duga.
Det stora ovala torget, Forum, är så imponerande. det är 90 x 80 m och omges av joniska pelare från första århundradet efter Kr.

Från torget utgår Cardo Maximus, som är den kolonn-prydda huvudgatan. Under gatan löper ett vatten- och avloppssystem och på den vackra stenläggningen kan man fortfarande se hjulspår. Här låg butiker och vackra hus på båda sidor om gatan. 

Vi tittar på matmarknaden, Macellum.

Vi fortsätter längs den 800 m långa gatan och passerar bl a en katedral och Nymfeum, fontänen, som är otroligt välbevarad.

Sedan fortsätter vi uppför oräkneliga trappor till Artemistemplet, högt upp på en kulle.

Därifrån valde vi leden mot utgången och Södra teatern. Denna är både äldre och mer välbevarad än Norra teatern och har plats för 3000 åskådare. Akustiken är suverän och idag brukar jordanska säckpipeblåsare spela här. Det är ett arv från brittiska arméns dagar.

Jerash betydelse minskade när karavanerna började ersättas med fartygsfrakt. När det sedan kom ett par stora jordbävningar 747 e.Kr. innebar detta slutet för Jerash som framstående stad.
Staden försvann sedan under sanden och återupptäcktes 1806. 1925 började arkeologiska utgrävningar, som fortfarande håller på och tack vare detta fick vi uppleva en otrolig eftermiddag på den här platsen.
Trots att vi inte är några historienördar så bara vi älskar gamla romarstäder. Det är så otroligt fascinerande att fantisera om hur livet var här och man kan inte göra annat än beundra deras kunskaper och byggnadsteknik. Det är trots allt 2000 år sedan mycket av detta uppfördes....